hakke snackar

När jag skyndade till pendeln i Sundbyberg höll jag på att trilla i trappan upp till perrongen. När jag steg upp på tåget var det nära att jag stöp, och när jag senare korsade gatan på väg till Mariatorgets T-bana snubblade jag på de vita strecken på övergångsstället. Ibland känns det nästan som om det räcker att jag sitter här framför datorn för att jag ska snubbla till. Vad kan det bero på?

Mina fötter är förskräckligt långa;
jag snubblar på det mesta där jag går.
Allt trillande, och skorna som känns trånga,
ger värk i huvud, skuldra, knän och tår!

Trots detta kan jag inte sluta gånga;
jag tror det är en mänsklig drift att gå.
Men mina fötter är förskräckligt långa;
det är väl tur de inte är så många,
det räcker faktiskt ganska bra med två.

(föregående vers, 26 april)

Blommorna blommar och näsan kliar. Det är så många vårtecken nu så hälften vore nog!

Det knastrar under mina skor
när jag på trottoaren går.
I hela staden där jag bor
är mängden smågrus mycket stor.
Nu är det minsann vår!

(föregående vers, 13 april)

Jag har blivit uppmanad att skriva en vers på hexameter. Då behöver man som bekant inte rimma, men jag kan bara inte låta bli. Följande epos är, precis som all hexameter, baserat på en verklig händelse.

Plötsligt lade vår symaskin av, vad var det för fel?
Lampor var släckta och kylskåpet tyst, vi stod utan el.
Jordfelsbrytar’n var på och inga proppar var av,
i trapphuset var det kolsvart, precis som den mörkaste grav.
Vi ringde till fastighetsjouren, men det var dött i vår lur,
mobiltelefonen fungerade ändå — det var ju tur.
Ett samtal med jouren en söndag är dock tyvärr ingen dröm:
“Gå in på Fortum så ser du att hundratals hus saknar ström!”
Jag svarade syrligt att detta var faktiskt inte så lätt
med en stendöd dator och därtill ett lika dött Internet.
Jag ringde till Fortum, fick där trycka ett, trycka två, dröja kvar
sen svarade någon, men frågorna mina de fick inget svar.
Jag blev förbannad såklart, lade på och sa till min maka
“Nu får vi göra nåt kul av det här”, då kom strömmen tillbaka.

(föregående vers, 6 april)

Bloggen har blivit mindre rimmig,
det är mest en massa tjat om mat.
Är hjärnan vårtrött och blicken dimmig,
eller vad har hänt med vår hakke-kamrat?
Är jobbet hårt och familjen stimmig?
Måhända är han helt enkelt lat.

Har hakke drabbats av rimtorka,
eller handlar det om att inte orka?

(föregående vers, 11 mars)

Bra mat bygger på bra och naturliga råvaror. Det har jag lärt mig under utfärderna runt skolgården tillsammans med dottern.

En soppa på nypon och blad
gör kroppen rund och själen glad.
Tillsätter man en och annan sten
får man även starkare ben!

(föregående vers, 6 mars)

I hemmets lugna vrå jag spankulerar,
jag tittar ner och petar lätt med tån.
Jag smyger runt som katten och funderar;
var kommer alla dammråttor ifrån?

(föregående vers, 4 mars)

Är det någon mer än jag som tänkt på att vintern börjar lida mot sitt slut? Ja kolla, där sitter visst en liten gynnare och skriker ut sina vårkänslor. Och en till. Och en till.

Alla fåglar ren
sitter en och en
uppå varsin gren
jösses vad de kvittrar!

Lilla fågel blå
jag kan ej förstå
vad du tänker på
och det kanske kvittar?

(föregående vers, 29 februari)

När jag var liten fick man inte spela kula på långfredagen, bokhandel hette boklådor i plural och skottdagen inföll den 24:e februari. Vart är tillvaron egentligen på väg?

I rabatten växer skott, det är varmt som i Gehenna
ingen vintern synes än, ingen snö att skotta.
Ur led är alltså tiden en skottdag som denna
februari kanske borde ha nöjt sig med 28?

Det är uppenbart att ingenting är riktigt som förut,
man påminns om att allt som har en början har ett slut.

På vintern är det varmt, men på sommar’n är det kallt.
Vuxna spelar tevespel och småbarn testar knark.
Vårt bröd är alltför sött, men vårt godis, det är salt,
och något verkar lite ruttet i ICAnders chark.

Förvirrande är också att frieriet hennes
nuförtiden kommer den 29:e dennes.

(föregående vers, 27 februari)

En regnig dag som denna kan det vara skönt att påminna sig om att vi trots allt går mot ljusare tider.

Den klara sol går åter opp
allt högre för var dag;
dess ljus ger levnadsmod och hopp
dess värme ger behag.

Det riktigt spritter i min kropp,
jag skrattar och jag ler!
Den klara sol går åter opp
och sedan går den ner.

(föregående vers, 22 februari)

Den där nötgrytan på högrev hade blivit perfekt om bara inte telefonen hade ringt. Och det är klart jag hade kommit ihåg tvätten om inte Ingvar Oldberg hade distraherat mig med en resa till Krakow. Men jag ska snart få ordning på mitt liv ska du se; jag ska bara lägga mig och vila lite först.

Det var så mycket man ville
i smått såväl som i stort,
om man bara förvaltat sitt snille
så borde det gått som smort.
Men någonting kom emellan,
det händer inte så sällan.
Det var så mycket man ville
som aldrig riktigt blev gjort.

(föregående vers, 21 feberuari)