Det är kul med EU
Jag ska inte påstå att jag alltid har känt mig som en europé. Ungdomens tågluffar bestod mest i att irra runt på jakt efter ett billigare rum och att drömma om de skaror av ungdomar som jag aldrig vågade uppsöka eftersom jag var nykterist. Men med årens alla resor, vänner och samtal har jag verkligen börjat gilla Europa. (Huvva, visst låter jag gammal!) Att jag röstade ja i folkomröstningen 1994 berodde dels på ett inspirerande telefonsamtal med min mamma, dels på att jag ville öka andra europeiska länders inflytande på vårt liv här i Sverige.
Allt som EU gjort och gör är naturligtvis inte bra, men jag kan ändå önska att vi hade 26 EU-parlamentariker så kunde vi röstat in någon som älskar vart och ett av de andra medlemsländerna (och dessutom Sverige förstås).
Det var knappast förvånande att EU-valet fick större uppmärksamhet den här gången. I en tid när både det individuella och det gemensamma är viktigt passar det bra med ett val där våra representanter utgör en liten andel i det stora, men där den enskilda ledamoten kan göra stor skillnad eftersom detsamma gäller alla andra länder. Det som fått mest uppmärksamhet i resten av Europa är förstås Piratpartiets framgång, och jag tror nog att Christian Engström kan få viss jaktlycka om han fokuserar på rätt byten när han glider in på en falkvinge i det europeiska örnnästet.
Tråkigt att så många extremistpartier fick mandat, men kanske inte så konstigt sett i backspegeln. Tider av ekonomisk kris och högre arbetslöshet har lett till betydligt värre fientlighet mot verkliga och inbillade främlingar. Något som bland annat ledde till just bildandet av EU. Det kanske är mer förvånande att vänstern är så EU-kritisk, något som kan ha bidragit till deras tillbakagång i detta valet. Hur var det nu igen… “Proletärer i alla länder, håll er var och en på sin kant!”? Eftersom vi hade en grön och en konservativ våg är det också lite märkligt att inte Centerpartiet gick bättre. Även här är det lätt att tro att deras EU-skepsis låg dem i fatet, men det kan ju också hända att de hämmades av sina kompromisser i energifrågan i kombination med medieskuggan bakom Marit Paulsen.
Min röst föll till slut på den enda kandidat som länkat till den här bloggen. Även om h*n hör till ett etablerat parti har jag lustigt nog aldrig röstat på dem tidigare. Som sagt, det är kul med EU.
Hmmmm, spännande. Jag gissar gällde något något som hade något med någon som fått för dålig mat att göra (inget långskott kanske). Har du månne gått och blivit folkpartist?
Comment by Ola — 9 Jun 2009 @ 7:17
Ola: Något något rätt tänkt, men fel ändå. Mitt kryss gick till en ledamot som redan suttit en mandatperiod och som jobbat med bland annat mat och tillsatser. Tydligen är jag ganska ensam i Stockholm om att rösta på det partiet.
Comment by hakke — 9 Jun 2009 @ 11:43
Hmmmm, ett tag hoppades jag att vi röstat på samma person men dina ledtrådar tyder inte på det. Min bästa gissning är Lena Ek…
Comment by Ola — 9 Jun 2009 @ 14:33
Ola: Rätt kön, fel färg. Min röst föll, utan att Åsamka skada, på en rosigare dam, månne släkt med skalden A:lfr-d V:stl-nd?
Comment by hakke — 9 Jun 2009 @ 23:13
Du och jag har diametralt olika upplevelser av nykterhet hör jag. Jag var organiserad nykterist i femton år (gick ur strax före 31-årsdan) och det var i Rörelsen som jag blev av med min ängslighet och blyghet och mitt meseri, och det var där jag lärde mig umgås helt otyglat som mig själv och, ja, över huvud taget att våga vara bland och med folk.
Fast du var kanske inte med i UNF?
Comment by Miss Gillette — 10 Jun 2009 @ 12:02
Miss G.: Jag hade inga problem med blygsel i SMU eller Frisksportarna, däremot kände jag mig som paria bland folk som gärna tog sig ett glas. Det blev som om jag var deras dåliga samvete genom att vara nykter. Lustigt nog gällde det där bara killar, det var inga problem för tjejer att vara nyktra i samma sammanhang. Yngre förmågor i bekantskapskretsen försäkrar mig om att jämlikhet nu råder så att det idag är precis lika besvärande med en nykter tjej i sällskapet som en nykter kille. Vilken tur va?
Comment by hakke — 10 Jun 2009 @ 14:35
Det går onekligen … framåt. Fast som du antyder är det kanske inte nödvändigtvis positivt i precis varenda situation.
Jaså MSU. Där var jag med ett kort tag på mellanstadiet, men det var för mycket Jesus och för lite göra upp lägereldar för min smak så det blev en kort karriär. Men jag hade en del kompisar i NSF längre upp i åren. Scouterna var alltid mycket ordentligare än UNF:arna, som jämt tokröjde och skulle väsnas och synas mest. Fast vi hade en del av vad man idag väl skulle kalla crossoveraktiviteter med NSF ändå.
Comment by Miss Gillette — 11 Jun 2009 @ 22:25
Miss G.: Visst var det mycket knopar, knivar och eldar i SMU-scouterna! Sedan blir det tonårsverksamhet (även kallat “juniorerna” och “seniorerna”) med mer Jesus, men också volleyboll, ringlekar, Mäster, Halvhäxa och “Fyra i en soffa”.
Comment by hakke — 12 Jun 2009 @ 12:21