Rena rama stenåldern
Äntligen har jag läst “Gryning över Kalahari“, Lasse Bergs bok om hur människan blev människa. Den som följt min blogg riktigt länge vet att jag är nyfiken på vad civilisationen egentligen förändrade, hur det liv såg ut som vi levde när vi genetiskt blev de vi är.
En effekt av att läsa om vår resa genom historien blev att jag fick omvärdera stenåldern. Visst, jag läste alla böckerna om familjen Hedenhös när jag var barn, men det var någonting med OÄ-ämnets beskrivning av stenåldern som gjorde att jag ändå har gått omkring med en bild av efterblivna grottmänniskor som levde ett väldigt primitivt liv. Men vi har varit precis lika smarta och haft samma språkförmåga och humor i hundratusen år. Och vi har haft tid att vara sociala, vi ägnar nästan mer tid idag åt att trängas på Ica än stenåldersmänniskan behövde lägga på att skaffa sin mat.
Stenåldersjesus?
Riter och, inte minst, småpratande har utvecklats för att stärka sammanhållningen och lösa konflikter på fredlig väg. Och vi har haft utbyte med våra grannar, som haft utbyte med sina andra grannar, så stenålderns mänsklighet (ca åtta miljoner pers) var betydligt mer sammanvävd än jag trodde. Webben är förstås bara samma sak i större skala, och med lägereldens småpratande överfört till bloggar istället.
Som tur är ställer boken lika många frågor som den besvarar. Om jag kunde börja om med fräscha studielån skulle jag genast gräva ner mig i arkeologi, lingvistik och alla former av antropologi. Jobba? Max ett par timmar om dagen.
