Fordom ringde man sålunda
Jag är för ung för att själv minnas den tid då man fick manuell betjäning av en telefonist när man ringde, om man inte räknar när jag såg Tjorvens föräldrar i sin handelsbod ta emot och koppla vidare samtalen till Saltkråkan. Däremot är jag gammal nog att veta hur man ringer med klykan, vilket var praktiskt när man var på läger och telefonen saknade nummerskiva för att förhindra att man ringde utgående samtal. Förlåt i efterhand, vem det nu var som fick räkningen för mina lokalsamtal hem till någon kompis.
Jag minns också en rolig historia (möjligen tv-sketch?) som jag fnissade förtjust åt som barn. Jag kunde bara drömma om att någon gång vara så rapp i käften som denna telefonist.
- Till vilken anknytning?
- Har jag kommit till Lummelunda?
- Ingalunda.
- Vad heter då byn dit jag kommit?
- Annorlunda.
- Ursäkta, men är ni allvarlig?
- Någorlunda.
- Det tycks mig som om jag talar med en komplett idiot!
- Sammalunda.
Man borde försöka få tag på en sån där gammal telefonväxel och bygga om den till en rolig sampler och sen uppträda med den på nåt slags experimentella performancekonserter. Bara en tanke som slog mig. Inte för att jag vet hur man gör sånt.
Comment by Översättarhelena — 17 Apr 2009 @ 7:43
Tack för dina tankar igår. Det gick väldigt bra och nu är jag typ…hög
Nu blev jag sugen på att sitta i en telefonväxel. Jag skulle mest ordvitsa hela tiden, fast inte så här bra kanske…
Comment by Mia — 17 Apr 2009 @ 8:36
Ja! Och jag kan ringa för halva priset i en telefonautomat som ska ha två likadana mynt, i alla fall om automaten är ett gammalt grönt televerksmonstrum i pansarplåt. På min ridklubb satt det nämligen en sån som alla stalltjejer fick använda (annars skulle det ha blivit ett evigt spring på kontoret), och den kostade 2 x 10 öre att ringa med. Men om man höll nere klykan lagomlångt när man stoppade i första tioöringen och sen snärtade till med ett karateinspirerat slag på klykan, så fick man kopplingston utan att behöva lägga i den andra slanten.
Det här låter ju skrattretande idag, men tio öre är mycket om man egentligen inte har några ören alls. Och huga så listig smart och stark man kände sig när man överlistade systemet på det här sättet!
Comment by Miss Gillette — 17 Apr 2009 @ 10:35
Jag ler och minns när jag läser Miss Gillettes beskrivning om hur man sparade 10 öre. En sån automat fanns på elevhemmet i Lse där jag bodde under min gymnasietid och där praktiserades den där metoden, dock inte karateinspirerat utan med mjukare handlag, lite finlir sådär. Ringa med klykan har man också provat, fast sällan, eftersom jag var en mycket ordentlig SMU-lägerdeltagare.
Jag är också tillräckligt gammal (eller tillräckligt glesbygdsboende) för att minnas när man vevade på veven på den svarta bakelittelefonen och talade om för fru Hedström på växeln om man ville prata med farmor eller mormor vilka var de jag ringde till i den åldern. Sen lärde man sig numren som bestod av högst två siffror och uttalade dem i luren som en magisk formel.
Comment by Ingela — 17 Apr 2009 @ 12:36
Översättarhelena: Om någon som vet hur man gör sånt gör sånt och berättar för mig berättar jag för dig. Och vice versa, hoppas jag.
Mia: Skulle du bli telefonist? Nu kopplar jag inte riktigt.
Kul (och väntat) att det gick bra igår!
Miss Gillette: Jag funderade faktiskt på om jag borde ha inkluderat en beskrivning av hur det rent praktiskt gick till förr i tiden, men jag tänkte att min ärade läsekrets säkert kunde bistå med mycket bättre beskrivningar. Så rätt jag hade!
Ingela: Din kommentar får mig att känna mig som en mycket oordentlig SMU-scout och -tonåring, och det stämmer kanske. Egentligen hade jag förstås ingen som helst anledning att ringa någon, det var bara så lockande att lura systemet när någon visade att man kunde det.
Jag önskar att jag hade fått vara med om det där vevandet och manuella kopplandet. När mormor pratade om gamla Uddevalla, där hon och morfar växte upp som barn i skoaffär och bageri, kom alltid det gamla tvåsiffriga telefonnumret i någon bisats.
Själv svarade vi förresten alltid med telefonnumret, inte med namn, när jag var barn. Jag antar att det också var en rest från den gamla tiden, även om vi utelämnade ortsnamnet.
Comment by hakke — 17 Apr 2009 @ 14:21
2 st 10-öringar i fickan, det var 60-talets säkerhet, ung som att man nu ger alla små barn en mobil.
Jag är inte heller gammal nog för att minnas telefonistkoppling, men det är bara för att jag bodde i städer. Maken som är ett par år yngre minns att det var så ute på vischan nästan hela 50-talet.
Comment by Bloggblad — 17 Apr 2009 @ 16:07
he he, när jag pryade i åttonde eller nionde klass satt jag bland annat vid en sån växel som liknar den på bilden väldigt mycket…
Comment by Günther Fliesenburgh — 17 Apr 2009 @ 20:50
Jag tycker det räcker med att gå tillbaka til mitten på nittiotalet för att det ska känas rätt exotiskt rent telefonmässigt: Jag gick på folkhögskola. Där fanns, för alla skolans elever, två kortautomater för utgående samtal och två telefoner för inkommande; en av varje vid matsalen och en av varje i gemensamhetshuset 10:an. Köbildning på kvällarna. Om nån utifrån ringde och det var viktigt så fick den som tog emot samtalet springa och hämta personen det gällde. Inte en mobiltelefon så långt ögat nådde. Det är inte ens femton år sen.
Comment by Anders — 18 Apr 2009 @ 23:05
Bloggblad: Jag minns inte ens hur mycket det kostade att ringa i telefonautomat i min barndom. Undrar om det var uppe i två 25-öringar? Det var i alla fall skönt när telefonkorten kom på 80-talet.
Günther: På hotell? Eller fanns de kvar längre på Gotland än i övriga riket?
Anders: Kortautomater? Moderna påfund! Jag gick också på folkögskola ett år (83/84) och då var det myntautomater som gällde. Jag bodde i rummet längst ifrån automaten, men det var inte precis slagsmål om att hinna först att svara så ganska ofta fick jag spurta dit för att hinna lyfta luren innan den uppringande tröttnade och lade på.
Comment by hakke — 19 Apr 2009 @ 14:00