Döden på löpsedeln
Jag läste i morse att årets påsktrafik kostat sju människor livet. Genomsnittet för en påskhelg i Sverige är tydligen nästan åtta. (Hos Vägverket framgår för övrigt att vi fram till påsken bara haft två tredjedelar så många dödsoffer i år som under samma period de senaste par åren. Man kan undra om det främst beror på nollvisionen eller lågkonjunkturen.)
I slutet av nittiotalet besökte jag vänner som jobbade i El Salvador. Påskhelgen inföll under mitt besök där, och efter helgen frossade tidningar och teve i reportage om antalet dödsfall. Det var med stolthet i rösten de förkunnade att i år hade man minsann slagit alla tidigare rekord! Jag minns inte de exakta siffrorna, men det handlade om några hundra döda under påskhelgen, och detta i ett land med färre invånare än Sverige. Statistiken delades upp i fyra områden:
- döda i trafiken
- döda genom skjutvapen
- döda genom ‘armas blancas’ (kniv, stilett, spik, o.dyl)
- övriga (drunkningsolyckor, strypning, misshandel, etc.).
Det är lätt att förskräckas över detta intresse för och firande av dödssiffror. Å andra sidan ska man kanske komma ihåg att påskens firande har sitt ursprung i att en ockupationsmakt torterade en potentiell upprorsmakare och spikade upp honom på ett par stockar.
Tillägg:
En snabb sökning ger vid handen att dödssiffrorna sjunkit betydligt på 11-12 år, och att mord är den klart dominerande orsaken bland årets 153 döda i El Salvador under påskveckan.
