hakke snackar

Dagens Nyheter, Ekonomi, 28 februari 2022
Den norska PR-koncernen Storskeppet slår ihop sina svenska politiska verksamheter Socialdemokraterna och Moderaterna. Syftet är att spara pengar, men partierna fortsätter att ha två olika ideologier.

Den pågående finanskrisen har slagit hårt mot den norska opinions- och PR-koncernen Storskeppet. Fjolårets förlust blev hissnande 6,84 miljarder norska kronor. Ett stort sparpaket har sjösatts för detta norska flaggskepp, och utöver detta paket slås alltså de helägda svenska partierna (S) och (M) ihop från och med mars i år.

Gemensamma avdelningar för till exempel valberedning, valkampanjer och partikansli ska spara pengar. Sammanslagningen ska också stärka den demokratiska mångfalden inför nästa års riksdagsval enligt informationsdirektören Sture Gumlöv. “Det är inte bara en besparingsåtgärd. Vi vill kunna kraftsamla mot marknaden och jobba smartare med opinionsbildning och produktutvecklingen inom områden som skatter och regleringar.”

Socialdemokraterna och Moderaterna fortsätter alltså att vara två olika varumärken, med olika partirörelser och -ledningar. Men en nivå över dem ska en koncernledning driva en gemensam tankesmedja och leta efter fler samarbeten, motsvarande till exempel de uppgörelser som nyligen gjorts inom energi- och försvarsfrågorna. Samordningen förväntas ge effekt i form av en ökad partirörelsevinst redan i år.

(Referens: Den travesterade artikeln om sammanslagningen av SvD och AB finns i DN:s pappersupplaga. Här finns motsvarande nyhet i nätupplagan.)

Om ett blogginlägg faller på
läppen utan att någon människa läser det,
är det ändå ett blogginlägg?

(blaiku, en formidé av Anders)

Tänk om man kunde latin, vad snygg rubriken skulle kunnat bli. Typ: “Saluta magnum, comparatia magnare est”. Ibland kan jag vara avundsjuk på dem som fick en klassisk bildning. Å andra sidan finns det ju många här i världen som inte behärskar något annat språk än sitt modersmål. Och även om de gör det så har de kanske ingen blogg.

Apropå att jämföra sig har jag (igen) en språklig fråga. På väg in på jobbet i morse såg jag kontorshotellets reklamskylt där det bland annat står att vårt läge är optimalt. Det måste ju betyda att vårt läge är allra bäst. Om någon nu inte håller med utan tycker att de har ett ännu bättre läge, hur ska de då uttrycka sig? “Vårt läge är faktiskt allra bästare” eller “Nähä, för vårt läge är allrare bäst“?

Undrar om Sisyfos hade klarat
att bygga snögubbar med ett par treåringar?
Ikväll är det dags igen.

(blaiku, en formidé av Anders)

Det där med symbios har sin för- och nackdelar, det märker man ju inte minst som småbarnsförälder. Det som är kul för den ena är ibland tråkigt för den andra, då blir det tråkigt för den ena också. Det är lite tråkigt.

Jag har aldrig tidigare reflekterat över det faktum att vi människor lever i symbios med honungsbiet (Apis mellifera). Vi odlar och bina pollinerar — kul för båda! Men de sista åren har det tydligen varit lite grus i maskineriet när det gäller blommor och bin. En tredjedel av de pollineringar som ger oss mat på bordet utförs av just bin, men för ett par år sedan minskade plötsligt antalet bin i kuporna med en fjärdedel i flera delar av världen. Stackars bin. Stackars blommor.

Fenomenet kallas Colony Collapse Disorder (CCD) och yttrar sig i att kupan töms på arbetsbin. De flyger iväg och kommer inte tillbaks. Så sker visserligen alltid när de är sex veckor gamla och levt färdigt, man vill ju inte ha en massa döingar skräpande bland barn och sötsaker, men nu försvinner de alldeles för snabbt. En förklaring kan vara nya virus, men det spekuleras också kring effekterna av bekämpningsmedel, nya grödor och global uppvärmning.

Och så har frågan seglat upp om den snabba utbyggnaden av mobilnäten kan ha påverkat binas navigeringsförmåga eller immunförsvar. Eller kan det vara så enkelt att det bara finns plats för en viss mängd surr i luften på en och samma gång?

Artiklar om mikrovågornas negativa inverkan:
Are mobile phones wiping out our bees? (The Independant)
To bee or not to bee (Gerald Goldberg)

Länksamlingar:
Millions of Bees Die - Are Electromagnetic Signals To Blame? (Sepp Hasslberger)
Topical issues: the electromagnetic environment (h.e.s.e. project)

Artiklar emot teorin:
Who killed the honeybees? (salon.com)
Virus bakom massdöd bland bin (SvD)

“Vad ska jag tro på, tro på, tro på när
tro på när allt är såhär?”

 

Efter att ha missat den första deltävlingen och blivit lite besviken trots det på pappret starka startfältet i Skellefteå kände jag ett visst tvivel. Något som kanske förstärktes av en obehaglig vintersjuka fredag kväll och lördag morgon. Jag sjönk helt enkelt ihop i soffan och undrade vad jag skulle tro på.

Som tur var hade artisterna svar, om än något skiftande.

I sin medryckande låt “I got U” sjöng och pratade Rigo & Topaz och deras reaggiga röda räv om att vara ett med Universum. Skönsjungande Molly var lite inne på samma linje när hon korsbefruktade astrologi med gudar i “Så vill stjärnorna”. Maja däremot hade en ganska lågmäld inställning där hon i låten “Här för mig själv” på ett närmast nyliberalt sätt framhöll att vi har det bäst i vår ensamhet, låt vara med en kopp kaffe. Hon blev dock motsagd av BWO som sjöng “You’re not alone”. Exakt vari sällskapet består framgick dock inte.

Sofia Berntsson hade det uppfriskande modet att rakt på sak lansera “Alla(h)” och Mikael Rickfors höll sig till det gammaltestamentliga kampen mellan Gud och Job i sin rockiga “Du vinner över mig”. Velvet hör till de som tröttnat på att vänta på den patriarkala konungens återkomst och lanserade en mer moderlig gudom i sin sång “The Queen” medan EMD showade om det enda vi vet med säkerhet kommer efter livet, nämligen döden, med låten “Baby Goodbye”.

Blev jag klokare? Knappast. Skingrades mina tvivel? Absolut! Kanske hörde vi rentav årets vinnarlåt igår, åtminstone hamnar den topp tre i Globen.

När jag slår upp något ord i SAOB fastnar jag ofta en stund vid listan av sammansättningar.

Engelskan har tydligen färre ord än svenskan eftersom de särskriver medan vi bildar sammansättningar; ändå är det många som tror att engelskan har fler ord. Till viss del förklaras det med att nya fackord alltid finns på engelska, men om ärans och hjältarnas språk ska behålla sitt försprång tror jag också att vi måste värna om våra gamla sammansättningar.

Här följer till exempel hela listan på sammansättningar bildade av smeka. Nästa gång jag möter någon som kommit i smektagen ska jag kalla denna person både smeklysten och smekfull:

Smekbarn
Smekdag
Smekdjur
Smekform
Smekfull
Smekförkortning
Smekljud
Smeklust
Smeklysten
Smeklystnad
Smekmun
Smekmånad
Smeknamn
Smeknämna
Smekord
Smeksjuk
Smekstund
Smektag
Smektal
Smekunge
Smekvecka
Smeköga

Jag tycker om att städa offentliga toaletter; det ska se bättre ut när jag lämnar stället än det gjorde när jag kom. Då blir jag nöjd med mig själv på det där sättet där jag inte ens behöver någon annans beröm.

Samma princip gäller i princip i tvättstugan, men där börjar det bli mer problematiskt. När jag städat klart är jag snarare arg än nöjd.

Efter att ha missat förra veckans deltävlingen känner jag mig manad att recensera kvällens Medefestival i Skellefteå.

Efter Petras fyndiga mardrömsstart kom vi till en lada fylld av färgglada ballonger, men jag får säga att det vara ett rätt så mediokert startfält. Namnkunnigt, visst, men i kvällens deltävling tror jag knappast vi hörde årets vinnarlåt.

1. “Show me heaven” med Lili och Susie.
Likt platinablonda skyltdockor levererade de en låt som blir helt okej på dansgolven. Jag gillar Lili och Susie, för nio år sedan förgyllde de en 70/80-talsfest på KTH. Jag var toastmaster och hade fått låna en underbar vit jackett av bror Filip. Men det var det ingen som la märke till när systrarna Päivärinta stod bredvid och välförtjänt stal showen.

2. “Jag ska slåss i dina kvarter” med Lasse Lindh och bandet
Typisk svensk pojkpop framförd av en svart studsboll med rött svettband runt vänster handled. “Jag ska skrika ut ditt namn” sjöng han, men innan han hann göra det var de tre minuterna till ända. Under tiden satt jag och funderade på vad man kallar verb som “slåss” som är aktiva men ändå slutar på -s.

3. “Never been here before” med Jennifer Brown
Melodifestivaldebut av denna krulltott med blingbling och långa svarta torgvantar. Balladen var en blandning av bondlåt och silvertejp. Jag kommer ihåg en artikel från tiden för hennes genombrott, där hon och Lisa Ekdahl intervjuades och jämfördes. Brown hävdade att Ekdahl kanske var mer intellektuell, medan energin till hennes egen musik alltid kom från könet. Jag tyckte det var coolt sagt, men lite konstigt.

4. “Thousand miles” med H.E.A.T.
Jag har alltid undrat vad som händer om man blandar en pudelfrisyr med obojskägg; tydligen blir det hårdrock. Det var ett energiskt framförande med influenser från såväl ZZ Top och Keith Richards som Carolas stormvind. I det här startfältet räckte det till Globen.

5. “Kärlekssång från mig” med Markoolio
Det var sammetskavaj, sammetsögon och en röd ros. Det var lite Elton John, lite Magnus Uggla och lite blinkningar åt Dima Bilans vinnande bidrag i 2008 års final. Det var helt enkelt inte bra, trots den brinnande michelingubben på slutet.

6. “It’s my life” med Amy Diamond
Den inledande regnbågsklädseln var en korsning av Rödluvan och Trollkarlen från Oz, den avslutande alpdräkten påminde mer om Sound of music. Låten var dansant, men höll inte samma klass som hennes bidrag i fjol. En sak som alltid imponerar på mig när jag ser Amy är hur hon vickar huvudet i sidled, lite som nickedockan som stod hemma hos mormor och morfar.

7. “What if” med Cookies n Beans
De tre sångerskorna var stiliga i sina docksöta 50-talsklänningar hämtade direkt från Pleasantville (om än nudelfrisyrerna snarare var från tiden då Lili och Susie slog igenom). Framträdandet var kvällens mest avskalade, och även om jag inte är någon stor fan av vindmaskiner till countrylåtar tyckte jag att de förtjänade bättre än en femteplats.

8. “Hope and glory” med Måns Zelmerlöw
Med tanke på att han är ihop med Marie Serneholt var det lite humor att några i publiken höll upp bokstavsskyltar som bildade HEJ A-MÅNS. Iförd slimmad kostym och fluga framförde Måns kvällens tredje dansanta bidrag utan särskilt smittsam refräng, men kompet var helt okej med lite drag av Boney M och (återigen) bondlåt. Det räckte också till Globen, men vi satte ett frågetecken för de sex dansarna. De inledde visserligen likt ringvålnader vid ett baletträcke men sedan gick det mer åt det halvporriga hållet.

Som vanligt en gedigen produktion, möjligen lite mer tekniska missar än vi ar vana vid att se, men om du var upptagen med annat gick du inte miste om något extraordinärt. Kvällens behållning var förstås den samiska versionen av “Waterloo” framförd av Sofia Jannok; snacka om pausunderhållning!

Strax till höger ligger resmålet;
det är inte alls långt kvar nu.
Plötsligt svänger vi åt vänster.

(blaiku, en formidé av Anders)