hakke snackar

Förra veckan skulle jag precis åka till Sportex och köpa en trehjuling till dottern när en mamma på samma dagis sa att de hade en över, så vi köpte den istället. En blå Stiga med vit sadel och tippflak.

Min egen första cykel var en trehjuling med blå ram och en långsmal klargul sadel. Man satt högt och kunde få ordentlig fart genom att hasa långt fram på sadeln så man kom rakt över tramporna. På sidan av sadeln stod det “Bengt Håkan Karlsson Sunnanvägen 14A Lund”. Det var också just så jag brukade presentera mig när folk frågade vad jag hette.

Efter ett par år fick jag ta över storebrorsans Crescent Bambino, en klassisk tvåhjuling som hade tramporna på hjulet precis som trehjulingen, och när jag fyllde 6 år fick jag äntligen en riktigt cykel med kedja. En mörkgrön. Eftersom vi just då bodde i Australien hade den någon konstig dimension, så däcken och slangarna hade fullt med lagningar efter några år när vi flyttat tillbaks till Sverige.

För att spara in lite på investeringarna fick jag sedan vuxenstorlek direkt, en röd 26-tums DBS, fast jag bara var 10 år. För att jag skulle komma upp ordentligt fick jag en dammodell. Det var praktiskt, men inte alltid populärt.

När jag var 14 åkte storebror och jag med föräldrarna ner från Åmål till Göteborg och fick varsin silverfärgad 5-växlad Crescent. Äntligen handbroms och full frihet att trampa bakåt. Perfekt när man lekte cykelstopp, som gick ut på att vi var 3-4 ungar som cyklade runt på en begränsad aslfaltplätt och prejade varandra tills någon tappade balansen och tvingades sätta ner fötterna. Efter nästan 10 år och två bakaxelbrott renoverade jag cykeln och satte på bockstyre. Ett par veckor senare åkte jag på semester och lånade ut cykeln till en kompis som ställde den på gatan istället för att ta ner den i källaren.

Jag hade faktiskt ett par tre andra oväxlade cyklar i olika omgångar under tiden min Crescent stod kvar i Åmål eller hade de där problemen med bakaxeln. Jag minns inte märkena, men en hade jag målat helt grodgrön och en annan hade någon av de yngre bröderna fiskat upp ur Åmålsån. Eftersom han inte orkade hämta ut den från polisen fick jag göra det och därmed ta över äganderätten. Båda dessa cyklar var gamla och oväxlade. Trots detta, och trots att jag låste fast dem ordentligt blev båda dessa också stulna, den ena vid studentrummet på Lappis och den andra vid studentrummet på Folkungagatan.

Efter att min Crescent blivit stulen fick jag låna en femväxlad Monark av en kollega. Det var i stort sett samma modell, men alla detaljer var lite billigare. Till slut tröttnade jag och köpte en Crescent igen, denna gången en citybike med pakethållare och 18 växlar. Med den cyklade jag bland annat Vätternrundan 1994, och den tog mig också många vändor till och från jobben i Marievik, på Kungsgatan och i Frösundavik. Också denna Crescent fick byta bakaxel ett par gånger, och även drev och annat. Bara någon dag efter att jag köpt ett nytt bakhjul för 500 spänn gick ramen sönder i en svets när jag trampade uppför Götgatsbacken. Jag låste fast cykeln vid ett räcke på St Paulsgatan; det var snart 6 år sedan och så vitt jag vet står den kvar där än.

Eftersom jag börjat få en del problem med nacken och lederna i knän och höfter tog det några år innan jag köpte cykel igen, men för halvannat år sedan blev det en gubbcykel med navväxel, navdynamo samt dämpad sadel och framgaffel. Den fick namnet “Middleage Mutant Hero Monster” efter en tävling här på bloggen, men till vardags kallar vi den Hero. Förra våren tillkom en cykelbarnsits, en av de bästa investeringarna jag gjort på cykelfronten. Än så länge håller dottern nämligen inte riktigt samma fart på sin ljusblå Stiga.

Om du gillade det här kan du förmodligen få hjälp av personalen på apoteket, eller så kan du läsa min gamla text om alla våra bilar.