Vår koncernchef i USA höll i veckan ett tal där han beskrev nuläget och strategierna för de kommande månaderna. Och som alltid började han med att berömma sig själv och oss alla för det fantastiska jobb vi utfört hittills i år och tog upp en applåd.
Det råder lite delade meningar hos oss på svenska kontoret om det där beteendet bara ger kalla kårar eller om det faktiskt kan skapa en positiv vi-känsla, men vi kom också in på en reflektion som gäller själva kroppsspråket. Chefen har, precis som många andra amerikaner, väldigt tydliga gester med handen för att markera när han pratar om oss alla som grupp. Det påminner mig om teckenspråkets tecken för “vi” och “dom“. Ända sedan jag såg dessa tecken första gången, förmodligen i något barnprogram på 70-talet, har jag känt att jag drabbas fysiskt när någon tecknar dem. Tecknet för “dom” är exkluderande och tecknet för “vi” är inkluderande på ett sätt som faktiskt känns i magen.
En kollega bekräftade att han känner igen det här. I ungdomen hade en en kompis vars far jobbade som teckenspråkstolk på tv. Pappan var en hejare på att använda kroppsspråk i allmänhet och teckenspråk i synnerhet. Hans förmåga att förmedla sina budskap med en enkel handrörelse gjorde att han kunde skapa känslor hos åhörarna.
Enligt judisk/kristen tradition uppstod världen genom Guds ord (”Varde ljus”, o.s.v.), och det finns ju ett poetiskt bibelord som beskriver Jesu födelse som att “Ordet blev kött” (Joh 1:14). Det kanske inte är så konstigt då om känslan av samhörighet i en grupp kan skapas genom att någon tecknar ordet “vi”.
Länkar:
Spread the Sign, flerspråkigt teckenspråkslexikon
Teckenspråkswebben, UR
Teckenspråkslexika, Stockholms Universitet
Svenskt teckenspråk, Språkrådet
Johannesevangeliets första kapitel, 1917 års översättning
