Dagens vers, 15 april 2008
När jag skyndade till pendeln i Sundbyberg höll jag på att trilla i trappan upp till perrongen. När jag steg upp på tåget var det nära att jag stöp, och när jag senare korsade gatan på väg till Mariatorgets T-bana snubblade jag på de vita strecken på övergångsstället. Ibland känns det nästan som om det räcker att jag sitter här framför datorn för att jag ska snubbla till. Vad kan det bero på?
Mina fötter är förskräckligt långa;
jag snubblar på det mesta där jag går.
Allt trillande, och skorna som känns trånga,
ger värk i huvud, skuldra, knän och tår!Trots detta kan jag inte sluta gånga;
jag tror det är en mänsklig drift att gå.
Men mina fötter är förskräckligt långa;
det är väl tur de inte är så många,
det räcker faktiskt ganska bra med två.
Låter som att du har foppa-tofflor på fötterna
Comment by lepracia — 15 May 2008 @ 20:23
Hellre det än att ha Foppas fötter tror jag. De verkar bara gå sönder hela tiden. Så fort han snör på sig skridskorna så svajar de till — fopp, fopp — så att han tappar styrseln och snubblar på plan is.
Comment by hakke — 15 May 2008 @ 21:36
Grodfötter?
Comment by Ninja — 16 May 2008 @ 8:18
Ninja: Fyrtiofemmor…
Comment by hakke — 16 May 2008 @ 8:50
Ack ja, tänk att två ibland kan vara ett så lagom antal när det i andra sammanhang är så fel. Tänk att bara ha två fingrar, till exempel — pekfingervalsen skulle förvisso dansas av förestavat antal människor men bli en sorgesam historia på många andra sätt. Och naveln, tänk om man hade två navlar! Det vore allt bra besynnerligt. Eller går vi mot en sån utveckling i detta den utökade familjens tidevarv där många faktiskt har fler än en morsa?
Comment by Miss Gillette — 20 May 2008 @ 6:24
Miss Gilette: Intressant resonemang! Tvåsamheten verkar ha både sina fördelar och sina begränsningar. Du borde blogga om det där!
Comment by hakke — 20 May 2008 @ 10:45