Varför haka upp sig på E-numren i maten?
Flera kommentarer kring tävlingen om vilken matvara som har flest E-nummer har handlat om faran i att fokusera på detta. Istället för att fortsätta svara i kommentarerna tar jag det i ett eget inlägg:
Ett E-nummer innebär förstås inte att en ingrediens är farlig. Alla tillsatser måste vara godkända av EU, och då får de också ett E-nummer. Det borde innebära att de är ofarliga, men så enkelt är det inte.
1. Det intressanta är inte bara att fråga sig om tillsatserna är skadliga, utan varför de tillsätts. Om en matvara behöver tillsatser för att ge bättre färg, konsistens och smak samt förlänga hållbarheten tyder detta på att råvarorna höll dålig kvalitet och/eller att kvaliteten har försämrats vid tillverkning, transport och lagring. För mig tyder fler tillsatser alltså på att det är sämre mat.
2. Det finns många tillsatser som har kända eller misstänkta hälsorisker eller biverkningar. EU antog i fjol ett förslag att ompröva samtliga tillsatser med E-nummer, bland annat efter en insats av vår svenska eu-parlamentariker Åsa Westlund, men den granskningen är ännu inte utförd.
3. När man avgör vilka tillsatser som ska godkännas och i vilka mängder testas de alltid bara en i taget. Det gör att vi inte har någon koll på “cocktaileffekten” som uppstår då vi äter en blandning av E-nummer. I vissa fall är det till och med känt att en kombination är farlig! Tidigare idag fick jag ett mejl där det framgick att den relativt vanliga kombinationen E211 och E300 leder till att det bildas skadlig bensen i kroppen.
4. Det finns en genomgång hos KRAV av vilka 28 tillsatser de tillåter för att en matvara ska bli KRAV-märkt (sista stycket). Min tolkning är att dessa räcker för att maten ska vara bra för mig som konsument. Övriga 368 godkända E-nummer är inte främst till för mig utan det är producenten och butiken som tjänar på att de tillsätts.
Till den som vill lära sig mer rekommenderar jag varmt Mats-Eric Nilssons bok “Den hemlige kocken“.
