Modellbyggare Lars Enlund
En del männsikor jag träffat genom åren återkommer jag till i minnet, även om vi inte längre ses. Lasse Enlund hör till dessa minnesbloss.
Jag vet inte om han fortfarande lever, i så fall fyller han 86 i år. Jag träffade honom när jag 1987-88 gjorde vapenfri tjänst som orderhanterare på Sackeus U-landsimport . Lasse var då nybliven pensionär och änkeman. Hans fru hade varit eldsjäl på Sackeus men hade nyligen dött i cancer, och jag tror han uppskattade vårt sällskap. Jag uppskattade sannerligen hans, inte så mycket för hjälpen på lagret som för att ta del av hans berättelser och erfarenheter.
Lasse hade jobbat som modellbyggare på SJ (möjligen Banverket på slutet) och främst gjort modeller av både gamla och nya eller planerade stationshus. Eftersom han var duktig i sitt jobb, och dessutom en entusiastisk drakbyggare, fick han också jobb som lärare i dessa ämnen på Konstfack. (En snabb googling ger vid handen att han nämns i uppräkningen av svenska drakfantaster i av Olle Nessles bok om drakar.)
Han var också hängiven slalomåkare, och var drivkraften bakom slalomsektionen i Sundbybergs IK. Han berättade gärna att de trots sin ringa storlek varit först i Sverige med många nymodigheter, som tidtagning med elektronisk startgrind och fotocell. Och han förutsade faktiskt det sensationella OS-brons Lars-Börje “Bulan” Eriksson tog i Super-G den vintern i Calgary.
I sin ungdom hade Lasse tillbringat en tid på Fjällgården i Åre, och hade då förfärdigat en blandning av karta och modell som han var mäkta stolt över. Den var en meter i diameter och avbildade ett cirkulärt område på en mil med Fjällgården i mitten. Med bara lödkolv och tenn hade han skapat denna unika skalenliga och höjdriktiga avbild av området. Jag var på mitt livs andra slalomsemester i Åre i februari -88 och kunde då se konstverket med egna ögon, men jag skällde ut den stackars receptionisten eftersom de hade hängt konstverket bakom en skrymmande krukväxt.
Tidigare idag var jag på Streets bokmässa Ord&Text vid Hornstull. Det var första gången jag träffade Ulf Lundkvist så jag passade på att fråga om gamla minnen. Lasse hade haft Ulf som elev på Konstfack och gillade att berätta om en insats han gjorde då. Ulf hade nämligen gjort sin första tavla föreställande en gubbe med den karakteristiskt stora näsan, men var inte nöjd och valde att slänga den. Lasse tyckte den var lysande, så han hämtade tillbaks den och gömde den bakom ett piano, och när han tog fram den igen något senare fann den nåd och kom med på utställningen. Resten är historia.
(annan lundkvistsk näsa)
Uffe nickade åt historien och mindes tavlan som han hade “förstorat på masonit”någon gång under den där jobbiga sista tiden på utbildningen . Och framför allt log han och sa att han tyckte mycket om Lasse. Då är vi åtminstone två.
