hakke snackar

När jag funderar över mina luncher på jobbet kan jag undra hur det står till med både min fysiska och mentala hälsa. Dag ut och dag in går jag ner till Alfredos och betalar 75 kronor för en seg köttbit med stekt potatis eller en friterad fisk täckt av fet remoulade. Alternativt en tallrik överkokta makaroner med en sås bestående av 90 % redning och fyra stackars räkor. Lättöl och kaffe ingår.

Jag såg att det finns en webbplats i USA för att hitta bra och nyttig mat. Den enda svenska guide jag känner till för svenska lunchrestauranger är Kvartersmenyn, och där framgår tyvärr inte om maten är nyttig, ekologisk eller god.

Det finns naturligtvis många lunchrestauranger kring Solna Sundbyberg där jag jobbar, genom åren har jag ätit på åtminstone 25-30 ställen, men problemet är att ingen av dem har en profil med god och nyttig lunchmat. Även för folk som har mer kunskap än jag är dessa alternativ tydligen svåra att hitta. I en facktidskrift för handeln surnar dietisten Anna Ottosson till över hur svårt det är att hitta bra lunchmat och konstaterar att “i personalmatsalarna har personalen inte något större val än att sätta i sig en lunch som är gjord för grovarbetare på 1950-talet”.

Det kanske helt enkelt är svårt för en lunchrestaurang att laga god och nyttig mat på ekologiska råvaror?

Eller inte. Jag letade runt lite på nätet och hittade bland annat några projekt och webbsidor från Ekocentrum. Inspiration kan man få genom projektet Kör Ekologiskt som bland annat ordnar en turné genom Sverige under sensommaren. På webbplatsen Miljömat kan man analysera sina recept med avseende på både miljöpåverkan och näringsvärde. Konkreta tips på recept finns på Ekomatsedeln och hjälp att hitta ekologiska leverantörer får man på Sortimentsguiden. För restauranger i Skåne och västra Sverige finns också en lång lista med ekologiska leverantörer på Ekologiskt Marknadscentrum.

Jag såg också att Livsmedelsverket har släppt en rapport nu i höstas om Bra mat på jobbet . Några av pekpinnarna här handlar om att det är lönsamt också för arbetsgivaren och samhället i stort om jag kan få i mig en bättre lunch. Vem vet, kanske blir det till slut arbetsgivarföreningen som i samarbete med Anders Borg tar fram en webbplats liknande den amerikanska, med en guide till svenska lunchrestauranger som serverar god och nyttig mat.

Imorgon ska det enligt uppgift vara stillestånd på Centralen kl 18:00. Det är alltså inget aprilskämt, men kommer säkerligen att uppfattas så av de som befinner sig i byggnaden på utsatt tid, och som inte själva deltar.

Jag får se om jag dels kan få med mig dottern, dels kan förmå henne att stå still i en hel minut. Det vore kul att delta i något av det coolaste som finns i improviserad performance-väg. Annars får jag hoppas någon spelar in en film, som de gjorde i New York

En del männsikor jag träffat genom åren återkommer jag till i minnet, även om vi inte längre ses. Lasse Enlund hör till dessa minnesbloss.

Jag vet inte om han fortfarande lever, i så fall fyller han 86 i år. Jag träffade honom när jag 1987-88 gjorde vapenfri tjänst som orderhanterare på Sackeus U-landsimport . Lasse var då nybliven pensionär och änkeman. Hans fru hade varit eldsjäl på Sackeus men hade nyligen dött i cancer, och jag tror han uppskattade vårt sällskap. Jag uppskattade sannerligen hans, inte så mycket för hjälpen på lagret som för att ta del av hans berättelser och erfarenheter.

Lasse hade jobbat som modellbyggare på SJ (möjligen Banverket på slutet) och främst gjort modeller av både gamla och nya eller planerade stationshus. Eftersom han var duktig i sitt jobb, och dessutom en entusiastisk drakbyggare, fick han också jobb som lärare i dessa ämnen på Konstfack. (En snabb googling ger vid handen att han nämns i uppräkningen av svenska drakfantaster i av Olle Nessles bok om drakar.)

Han var också hängiven slalomåkare, och var drivkraften bakom slalomsektionen i Sundbybergs IK. Han berättade gärna att de trots sin ringa storlek varit först i Sverige med många nymodigheter, som tidtagning med elektronisk startgrind och fotocell. Och han förutsade faktiskt det sensationella OS-brons Lars-Börje “Bulan” Eriksson tog i Super-G den vintern i Calgary.
I sin ungdom hade Lasse tillbringat en tid på Fjällgården i Åre, och hade då förfärdigat en blandning av karta och modell som han var mäkta stolt över. Den var en meter i diameter och avbildade ett cirkulärt område på en mil med Fjällgården i mitten. Med bara lödkolv och tenn hade han skapat denna unika skalenliga och höjdriktiga avbild av området. Jag var på mitt livs andra slalomsemester i Åre i februari -88 och kunde då se konstverket med egna ögon, men jag skällde ut den stackars receptionisten eftersom de hade hängt konstverket bakom en skrymmande krukväxt.

Tidigare idag var jag på Streets bokmässa Ord&Text vid Hornstull. Det var första gången jag träffade Ulf Lundkvist så jag passade på att fråga om gamla minnen. Lasse hade haft Ulf som elev på Konstfack och gillade att berätta om en insats han gjorde då. Ulf hade nämligen gjort sin första tavla föreställande en gubbe med den karakteristiskt stora näsan, men var inte nöjd och valde att slänga den. Lasse tyckte den var lysande, så han hämtade tillbaks den och gömde den bakom ett piano, och när han tog fram den igen något senare fann den nåd och kom med på utställningen. Resten är historia.

(annan lundkvistsk näsa)

Uffe nickade åt historien och mindes tavlan som han hade “förstorat på masonit”någon gång under den där jobbiga sista tiden på utbildningen . Och framför allt log han och sa att han tyckte mycket om Lasse. Då är vi åtminstone två.

Jodå, vi har ställt fram klockorna. I alla fall ett par av dem. Dator, digitalbox och mobiltelefon verkar sköta sig själva medan jag får ta hand om armbandsklocka, väggklocka och väckarklocka. Bilen brukar köra med fel tid fram till midsommar.

Jag var i köket när nyhetsankaret påminde om sommartiden på Rapport igår, så jag missuppfattade först vad hon sa: “Nu är det dags att flytta framtiden”. Och visst är det så. Varje generation är vår nya framtid. När de etablerat sig och vi vet hur det hela utföll är det dags att flytta framtiden till nästa generation.

Undrar om vi flyttar tillbaks fokus till de äldre generationerna igen när vi övergår till vintertid i oktober?

Såhär en dryg vecka efteråt kan det vara läge att fundera över vad som egentligen hände där på Blåkulla på skärtorsdagen. Vi börjar med en enkel uppvärmning:

“Tre häxor tittade på tre armbandsklockor.
Vilken häxa tittade på vilken armbandsklocka?”

Men eftersom även den mörka sidans invånare vill vara modernt anglifierade tar vi det hela på engelska:

“Three witches watched three watches.
Which witch watched which watch?”

Och efter denna enkla inledning kommer vi till själva slutrapporten:

“Tre könsopererade schweiziska häxor tittade på tre strömbrytarknappar på armandsklockor av märket Swatch. Vilken könsopererad schweizisk häxa tittade på vilken Swatch-klockknapp?”

Och så på engelska:

“Three switched Swiss witches watched three Swatch watch switches. Which switched Swiss witch watched which Swatch watch switch?”

En gång har Sveriges herrar spelat en VM-final i fotboll. Det var 29 juni 1958 när VM gick på hemmaplan, matchen gick på Stockholms Stadion. Och min pappa var på matchen. Respekt!

Ikväll spelas en jubileumsmatch på Emirates Stadium i London. Jag bloggar medan matchen pågår på TV3 i rummet bredvid. Inte så mycket respekt. Bäst jag går och tittar, först ska jag bara…

Tillägg
(21:11)
Men herregud, där måste ju Rosenberg få bollen på må… Herregud vilken räddning av Isaksson! (Autentiska röster från fotbollens tempel.)
(22:16)
Min käresta påstod en gång att Rami Shaban är snyggast i det svenska fotbollslandslaget. Själv tycker jag han verkar lite släpphänt i fötterna.
(22:22)
Jag tror som Bettson och grabbarna, det här vänder vi aldrig. Inte utan Teddy Lukic. Jag går och lägger mig istället. Jag får be farsan referera vm-finalen nån gång, där tog vi i alla fall ledningen.

Idag borde jag ta på mig långkalsonger, äta långfil till lunch och ha allmänt långtråkigt. Idag är det nämligen långfredag, den dag på året då vi ska begrunda världens ondska. Det lärde jag mig på konfirmationsläsningen (1979-80).

En gång i 12–13-årsåldern smet jag iväg till en lekpark och spelade kula med Reidar, vars föräldrar var jehovas vittnen och struntade i påskbestyren. När mamma fick veta att vi ägnat oss åt lek och spel blev hon lite ilsk. Inte för att hon var överdrivet religiös, men vad skulle folket i Åmål säga?

Idag har forna tiders ångest förbytts i den glädje som hänger samman med en långledig helg. Långfredagen är inledningen på några sköna dagar i familjens hägn då vi går på långpromenad, dukar långbord och tittar på långfilm. Och vintern har kommit till södra Sverige, långt om länge. Alla vi som ska på långtur till släkt och vänner får köra långsamt och försiktigt.

Glad påsk!

Följande inlägg är ett experiment. Jag kommer att skriva nya delar av inlägget under det kommande dygnet, och vill gärna ha mycket kommentarer på vägen. Jag börjar med ämnet, kort och gott.

1. Onsdag kväll 22:20
Kommer människan att ta kål på sin egen art innan jorden förintas av andra orsaker?

2. Tordsag morgon 07:00
Jag har precis läst ut boken Drömspår av Bruce Chatwin, där han berättar om sin resa till Australien och sina funderingar kring människans ursprung. Han förkastar teorin att människans aggressioner skulle vara ett medel för att påskynda det darwinistiska urvalet. Han tror istället att våra aggressioner var nödvändiga i försvaret mot de stora kattdjuren. Vi är en vandrande art som upprätthåller fred genom byteshandel, där handelsvaran mycket väl kan vara en sång. När vi blev bofasta och undanröjde hoten från vilddjuren började våra aggressioner kanaliseras mot vår omgivning.

3. Torsdag förmiddag 10:00
I yngre tonåren var jag övertygad om att jorden skulle gå under ganska snart, troligen innan jag hann bli gammal nog att bilda familj. Jag var visserligen aktiv i missionskyrkan, men det berodde inte främst på de texter jag stötte på där från Hesekiel och Johannes Uppenbarelse. Nej, undergångsstämningen grundlades snarare i de grupparbeten vi genomförde på högstadiet och i gymnasiet.

Det kalla kriget kastade sin skugga över oss, så kärnvapenkrig låg naturligtvis högst på listan över hot. Men vi fördjupade oss också i farorna med regnskogsskövlingen, växthuseffekten, försurningen, det allt tunnare ozonskiktet, världsomfattande epidemier samt klimatförändringar orsakade av meteoriter. Och så naturligtvis befolkningstillväxten, eller rättare sagt -explosionen.

Jag undrar hur det ser ut för dagens skolbarn. Är de rädda för andra saker, eller har de inställningen att de problem vi skapar kan vi också lösa?

4. Torsdag lunch 13:15
Frågan kan delas upp i två delar. 1) Hur kan människan tänkas ta kål på sin egen art? och 2) Hur kan jorden tänkas gå under? Om vi börjar med den andra frågan finns det förstås många religiösa och fysikaliska scenarier för detta. Men jag väljer ändå att tro att jorden kommer att finnas kvar några miljarder år till, vilket människan som art knappast gör.

Så hur och när går vi under? Här väljer jag att lägga in en fråga 2b) Hur kan människan tänkas gå under? Om vi inte tar kål på oss själva verkar det mest troligt att en kraftig miljökatastrof blir vår undergång, precis som för de en gång dominerande dinosaurierna. Enligt Chatwins bok har människan och andra arter heller inte utvecklats kontinuerligt genom det naturliga urvalet, utan språngvis i samband med stora förändringar i vår biotop.

Om detta stämmer så är frågan om det är vi som kommer att orsaka denna stora katastrof, eller om den kommer utifrån. Till exempel i form av en pandemi, en meteorit eller förändringar i solens utstrålning. Eller 40 dagars oavbrutet ösregn.

5. Torsdag kväll 19:40
Idag är första gången på länge som jag på allvar tänkt på människans undergång. Efter att ha funderat och tagit del av kommentarerna nedan har jag kommit fram till att jag inte tror att vi tar kål på oss själva. Kanske för att jag har en dotter och inte vill se en så dyster framtid? Eller så blev jag helt enkelt besviken förra gången jag trodde det, och så blev det inte så.

Människan kan under någon enstaka generation radikalt förändra både klimatförhållanden och tillång till mat och vatten. Skrämmande, men kanske också hoppfullt. Och visst kommer det att inträffa pandemier, men vi överlevde ju faktiskt digerdöden. Jag tror i och för sig inte att människan som art finns kvar när jorden går under, men för tillfället tror jag alltså att det är något annat än vår egen destruktivitet som kommer att bli vår undergång. Men som brasklapp får jag tillägga att jag har väldigt svårt att bedöma vad gentekniken kan leda till. Om vi utkonkurreras av en högre livsform kanske det blir en vi själva har skapat?

5.5 Torsdag kväll 19:50
“Kommer människan att ta kål på sin egen art innan jorden förintas av andra orsaker?” Detta var det ämne jag fick på min lott i bloggstafetten genom en utmaning från Ylle. Tack alla vänner som hjälpt mig att utforska ämnet under de senaste knappt 20 timmarna!

Utmaningen går nu vidare till Deep Edition, som av mig får ämnet “Barnförbjudet”.

Glöm inte att skriva under på Camillas matuppror för bättre mat till våra barn, äldre och sjuka!

Med anledning av att hon nu samlat in sina första 1000 underskrifter passade jag på att intervjua nämnda Camilla på telefon tidigare idag.

Hennes engagemang grundar sig ju i att hon sett hur illa ställt det är med maten och matlusten hos de äldre i Svärdsjö, Falun, där hon jobbar som vårdbiträde i hemtjänsten. “Jag var med på ett möte med kommunfolk i måndags och jag höll på att trilla av stolen! Det har äntligen blivit fart på politikerna, de kommer med den ena idén efter den andra på hur situationen kan förbättras. Och de börjar även undra vem som egentligen tagit de tidigare besluten, och på vilka grunder.”

Vårt engagemang kan tydligen förändra situationen på lokal nivå. Hoppfullt för mig och andra som planerar att engagera oss i maten inom skolor, vård och omsorg. Dessutom har Camilla kommit i kontakt med både kändiskockar och journalister vid tidningar och tv, så vi får se var matupproret dyker upp härnäst.

Det finns ju också en tipsfunktion på webbsidan, och den har redan gett fler tips än Camilla vågade sätta som mål. “Det har kommit in 26 tips från olika platser spridda runt landet. Då är det faktiskt också ett par tips från människor som jobbar i livsmedelsbranschen och som vill slå larm om missförhållanden där. Spännande!” Hon poängterar också att alla tips behandlas med respekt för uppgiftlämnarens integritet. Ingen behöver vara orolig att bli utpekad för myndigheter eller arbetsgivare.

Tusen underskrifter är värt att fira! Samtidigt hoppas Camilla på betydligt fler, så gå in nu genast och skriv under. Snabbt som tusan!

Tusen också

Här är ett vackert collage med tretton bilder tagna på olika platser och tidpunkter runtom i vårt avlånga land. Någonting förbinder dessa tretton bilder. Vad? Den som först svarar rätt i kommentarerna kan naturligtvis välja något alkoholfritt som alternativ till den erbjudna ölen.

(Klicka på bilden för större bild)