Livet är en vaddå?
Livet går sin gilla gång. Det är som en… ja, vaddå?
Det räckte med två veckors julledighet för att glömma allt vad jobb heter. På samma sätt räcker det med någon dag på kontoret för att vara tillbaks i grottekvarnen. Men om nu livet är en grottekvarn, hur ser då egentligen en sådan ut? Jag ser framför mig en bild där jag är fastkedjad vid en grov ekerpinne i ett stort trähjul och skjuter denna framför mig, runt runt i en ring, för att hissa upp och ner ett ämbar med tungt innehåll i en grotta. Tänk Conan Barbaren, fast med betydligt mindre muskler.
Fast så är det naturligtvis inte. Om man rådfrågar NE får man veta att grottekvarnen är en:
“…magisk kvarn som enligt Grottesången ägdes av kung Frode i Danmark och malde fram allt som ägaren önskade sig. Frode satte två trälinnor av jättesläkt, Fenja och Menja, att mala guld, fred och lycka åt honom men unnade dem varken vila eller sömn. I sin vrede sjöng de då Grottesången, förbannade Frode och malde tills kvarnen sprang i stycken.”
Livet är alltså en magisk kvarn (som man inte ska utsätta för rovdrift). Det känns förstås bättre, men likväl är livet tydligen något som går runt runt. Livet verkar alltså vara någon slags cirkel.
Men kan det verkligen stämma? Under julledigheten blev det väldigt tydligt livet i mångt och mycket är en trappa. Dottern tog några rejäla kliv under de här två veckorna, både vad gäller språk och lek. Detsamma får ju sägas en sådan som Charlotte Kalla, som inte bara tog sig upp för några futtiga trappsteg utan tog ett helt berg när hon ändå var i farten. (Jag får erkänna att jag sveptes med i glädjen och följde flera av loppen under veckan. Kalla kårar!)
Å ena sidan är alltså livet någon form av cirkelrörelse, å andra sidan är det en trappa. Om jag försöker kombinera de två skulle det möjligen innebära att livet är en spiral? Inte undra på att man blir yr ibland. Men kanske hellre det än att livet är en potatis, som mina kära föräldrar envist hävdade när jag frågade i barndomen.
