hakke snackar

AFA är Sveriges absolut största försäkringsbolag. De kanske inte är så kända, men de administrerar avtalsförsäkringar för tre miljoner anställda och har massor av pengar i kassakistan.

För att bli än mer lönsamma har de genomfört en betygssättning av personalen i syfte att sparka de sämsta. En metod som brukar användas för att kringgå LAS, i och med att uppsägningarna sker på grund av personliga skäl snarare än neddragningar. Någon allmän neddragning behövs heller inte eftersom antalet ärenden redan idag är för stort för att de ska hinna behandlas på utsatt tid.

Denna process har förstås fått till följd att stämningen är i körd i botten. Även flera av de som fått höga betyg letar nya jobb. De som fått låga betyg har naturligtvis tappat motivationen, i några fall även livslusten, och många är nu sjukskrivna. Man kan ju bara hoppas att de har en bra avtalsförsäkring.

En av styrelsemedlemmarna i AFA heter förresten Wanja Lundby-Wedin. Också känd som ordförande i LO. Hoppsan.

Högste chefen skickade ett mejl där han blickade både bakåt och framåt. Där förekom en av följande sentenser, ni kan ju gissa vilken. En annan kommer förresten från Hippokrates och och en tredje har jag själv hittat på (med viss inspiration från Pippi Långstrump).

Det finns 10 sorters människor: de som kan räkna binärt och de som inte kan det.

Det finns sex sorters människor: maskulina och starka män, svaga män, androgyner, karlaktiga kvinnor, starka kvinnor samt feminina och svaga kvinnor.

Det finns fyra sorters människor: de älskande, de ärelystna, de iakttagande och de dumma. Lyckligast är de dumma.

Det finns tre sorters människor: de som får saker att hända, de som tittar på när det händer och de som undrar vad tusan det var som hände.

Det finns två sorters människor: de tokiga och de tråkiga.

Det finns bara en sorts människor: de som delar in oss i olika sorters människor.

Jag sitter på jobbet och går igenom en lista över all världens adressformat. När jag läser avsnittet om svenska namn på andra länder slår det mig att svenskans förmåga att bilda och böja ord leder till en hel del lustiga exempel. Och oerhört användbara. I alla fall om man ska spela alfapet (där man ju får lägga åmålsbo, åmålit och åmålsk, men inte Åmål).

Här är en liten lista på adjektiv bildade av namnet på några länder. Ofta kan man få benämningen på en kvinna från landet, eventuellt också på språket, genom att lägga till ett -a på slutet. Jag får erkänna att jag har några nya favoriter. Vilka är dina?

azerbajdzjansk
fijiansk / fijisk
guadeloupisk
guineansk
hawaiiansk / hawaiisk (eller Hawaiiisk!)
hercegovinsk
moçambikisk / moçambiqueansk
pitcairnsk
qatarisk / qatarsk
réunionsk
rwandisk
seychellisk
schweizisk
tadzjikistansk
tchadisk / tchadsk
vanuatisk / vanuatuansk
venezuelansk
zimbabwisk

Alla ord i listan, och fler därtill, förekommer på nätet. Men vem bestämmer vilken böjningen som är korrekt? I de fall det står två former så har jag först angett den jag hittar i ordboken på ne.se.

Det land som beredde mig störst problem är dock inte med i listan. Hur benämner man något eller någon från Sydsandwichöarna? Ska det vara:
sydsandwichsk,
sydsandwichitisk,
sydsandwichiansk,
eller sydsandwichöisk?

Först öppnade lösning, rätt eller fel, vinner en fin teckning. Eller ful, man vet aldrig. Alla ni som kommer delad tvåa kan väl istället berätta hur man benämner något från Sydorkneyöarna. Eller från Orkney över huvud taget för den delen.

Jag är inte helt nöjd min årsgamla mobiltelefon av märket Sony Ericsson K610i. För ett tag sedan slutade ringsignalen fungera på ungefär vartannat samtal, och efter en automatisk programuppgradering försvann svenska ordlistan för snabbare inmatning av sms.

För att spä på problemen ytterligare började tangenterna krångla för några veckor sedan . De flesta siffror fungerade utan mankemang, när man trycker hörs ett tydligt klickljud, men varje gång jag tryckte på 0 eller 9 var det liksom stumt och jag fick trycka betydligt hårdare för att få fram en siffra eller bokstav. Det var då jag insåg att problemen beror på skit bakom knapparna, vanligen förkortat SBK.

Läge alltså att montera isär telefonen. Och har man sett på maken! När jag sökte på dissassemble K610i hittade jag denna instruktiva filmsnutt på YouTube:

Det var bara att gå till verktygsbutiken som ligger i samma hus som vårt kontor och inhandla en Torx T6-mejsel till det facila priset av 77 kronor, skruva isär fanskapet mobiltelefonen, blåsa rent under tangentsatsen och montera ihop allt igen. Total tidsåtgång ca 20 minuter.

Nu fungerar 0 och 9 utmärkt igen. Istället har problemet flyttat till siffran 6. Om jag vill flytta tillbaks felet, och samtidigt fixa den automatiska ordlistan för mina sms, får jag väl inhandla en T9-mejsel nästa gång.

Varför denna uppståndelse kring barnkalas?

Ja, kan man ju fråga sig. Dottern fyllde två år i lördags, och det var dags för oss att arrangera vårt första barnkalas. Inga märkvärdigheter, bara tre inbjudna familjer med två barn vardera. Totalt sju vuxna och sju barn. Ha, de små liven var inte ens i majoritet!

Tårtorna var klara, en klassisk hallontårta till barnen och Karins citron- och limepaj till oss vuxna. Den bror vars allergi (laktosintolerans) vi glömt att beakta kom inte förrän efter kalaset, så så långt allt väl.

Sedan var det dags för lekar. Hmm, vad kan passa för en barnaskara mellan 6 månader och 8 år? Vi satsade på ballonger. Först en dans där 5 ballonger skulle hållas i luften. När musiken tystnade skulle alla försöka ta en ballong, varvid någon blev utan. Men ingen utslagning, alla fick vara med varje gång.

Sedan var det ballongbingo, där barnen fick tre ballonger var i en egen färg. Dessa blåstes upp och släpptes iväg, och beroende på vilken möbel de landade på gav det poäng. Till sist var det dags att måla gubbar på ballongerna med vattenfasta pennor. Och så var det fri lek.

Men varför gråter bebisen när barnen dansar på henne? Och varför ska den där där tvååringen ha alla ballongerna själv? Kan någon hitta den tredje rosa ballongen? Nej flicka lilla, man ska inte tugga och svälja ballonger, då kan man kvävas och dö. Vilken finfin ballonggubbe. Akta, nu får du svart färg i hela ansiktet, jaså pennan var inte vattenfast trots allt? Måste du torka händerna på den vita handduken? Nåja, det är bara världsligt. Ska ni gå redan? Vad synd!

Till kvällen skulle bara bror Filip (som nu anlänt) med familj stanna på middag. Som tur var hade vi förberett en lasagne. In med den i ugnen strax efter bolipompa börjat så skulle den vara klar till halv sju. När klockan närmade sig sju och den fortfarande inte fått färg la M märke till att någon skruvat ner temperaturen till noll grader. Tur att det fanns ballonger kvar att måla. Dessutom påminde brorsan om sin laktosintolerans. Tur att det fanns enchiladas, grönsaker och fårost. Hoppsan, det kom väl inte med någon ballong i stekpannan nu?

Jag förstår som sagt inte denna uppståndelse kring barnkalas? Med min ringa erfarenhet verkar det snarare som att ordna kalas är att dö en smula. Dag två tillbringas sedan i ett dödsrike befolkat av disk, matrester och trasiga ballonger. Först på tredje dagen kommer uppståndelsen.

Idag ska jag äntligen fylla i min reseräkning för det senaste kvartalet. Men det är inte därför jag är tidig på jobbet, jag drömde så jag fick hjärtklappning och sedan hade jag svårt att somna om. Två otäcka drömmar som jag inte på egen hand kan tyda.

Först befann jag mig på ett stort gods i varmare trakter. Jag var utsänd på artighetsbesök hos en obehaglig typ, någon lokal höjdare. Efter middagen slog vi oss ner i salongen. Han frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa honom att lösa ett dilemma. Jag var inte särskilt trakterad men muttrade ändå något om att jag kunde ju försöka. Då lät han leda in tre unga flickor. De hörde till området men alla var föräldralösa. Alla tre hade också begått smärre brott, bland annat stulit mat. Han förklarade att han beslutat sig för att döda dem, men eftersom han fattat tycke för mig kunde jag ta en av dem med mig. Så vilken av de tre ville jag rädda?

Jag låg vaken ett bra tag och klurade på hur man svarar på en sådan fråga. Man kan ju knappast göra honom till viljes, men hur ska man kunna låta bli? Så småningom lyckades jag ändå somna om. Sedan kom nästa dröm.

Den handlade om två män, en långhårig och en korthårig, som var oerhört skickliga på att slåss med kniv. De mötte varandra flera gånger under livet i kamp på liv och död, men ingen av dem lyckades besegra den andre. Till slut, efter en riktigt hård strid, slöt de fred med varandra. Den korthårige kämpen stack ner sin kniv i slidan och lade den ifrån sig. Den långhårige stack också ner sin kniv, men istället för att lägga bort den drog han upp den ur slidan och tillfogade blixtsnabbt den andre mannen tre hugg. Knivens fantastiska skärpa gjorde snitten i stort sett osynliga, men skadan inuti var sådan att den korthårige mannen nu var oförmögen att röra armar och ben. Den svekfulle motståndaren satte sig ner med benen i kors och började sedan prata lugnt och stilla om plikt och ära, trohet och falsk tillit. När han satte sig stack han kniven ytligt i mannens bröst och lät den sitta kvar där, och under samtalet drog han under stundom upp kniven och stack ner den någon annanstans i mannens kropp. När han var färdig med sin utläggning reste han sig och stack fast kniven en bit in i den korthårige mannens panna, inte så djupt att det var dödande men tillräckligt för att ställa till obotlig skada. Sedan gick han.

Otäcka saker. Den som är skicklig på drömtydning kan säkert uttyda ett och annat, men själv undrar jag främst över en sak. Ska det verkligen behöva vara så traumatiskt att fylla i en reseräkning?

Livet går sin gilla gång. Det är som en… ja, vaddå?

Det räckte med två veckors julledighet för att glömma allt vad jobb heter. På samma sätt räcker det med någon dag på kontoret för att vara tillbaks i grottekvarnen. Men om nu livet är en grottekvarn, hur ser då egentligen en sådan ut? Jag ser framför mig en bild där jag är fastkedjad vid en grov ekerpinne i ett stort trähjul och skjuter denna framför mig, runt runt i en ring, för att hissa upp och ner ett ämbar med tungt innehåll i en grotta. Tänk Conan Barbaren, fast med betydligt mindre muskler.

Fast så är det naturligtvis inte. Om man rådfrågar NE får man veta att grottekvarnen är en:

“…magisk kvarn som enligt Grottesången ägdes av kung Frode i Danmark och malde fram allt som ägaren önskade sig. Frode satte två trälinnor av jättesläkt, Fenja och Menja, att mala guld, fred och lycka åt honom men unnade dem varken vila eller sömn. I sin vrede sjöng de då Grottesången, förbannade Frode och malde tills kvarnen sprang i stycken.”

Livet är alltså en magisk kvarn (som man inte ska utsätta för rovdrift). Det känns förstås bättre, men likväl är livet tydligen något som går runt runt. Livet verkar alltså vara någon slags cirkel.

Men kan det verkligen stämma? Under julledigheten blev det väldigt tydligt livet i mångt och mycket är en trappa. Dottern tog några rejäla kliv under de här två veckorna, både vad gäller språk och lek. Detsamma får ju sägas en sådan som Charlotte Kalla, som inte bara tog sig upp för några futtiga trappsteg utan tog ett helt berg när hon ändå var i farten. (Jag får erkänna att jag sveptes med i glädjen och följde flera av loppen under veckan. Kalla kårar!)

Å ena sidan är alltså livet någon form av cirkelrörelse, å andra sidan är det en trappa. Om jag försöker kombinera de två skulle det möjligen innebära att livet är en spiral? Inte undra på att man blir yr ibland. Men kanske hellre det än att livet är en potatis, som mina kära föräldrar envist hävdade när jag frågade i barndomen.