En begravd bekant
Hon kom från Höganäs till Hägesten via en kontaktannons. Hon delade livet med en bekant till mig.
Nästan genast fick hon cancer, en elak hjärntumör. Strålning, mediciner och mera stråning. En gång när vi hälsade på visade hon sin samling av peruker. Sist vi sågs packade hon ett par säckar fulla med nallebjörnar för att skänka till bistånd. Hon älskade att gå på Gröna Lund.
Nu är hon död och begraven. Ensam kvar är min bekant. Och en samling peruker.
Vad sorgligt. Min bästa väns syster har det jobbigt på liknande sätt nu. Alldeles för ung. Som du ungefär. Det känns tungt och sorgset. Sänder en liten tanke till din bekant.
Comment by Carolina — 31 May 2007 @ 21:50
När man är mitt i livet känns döden bara sorglig. Nästan förbjuden. Men när jag ändå tänker på döden så funderar jag bland annat på vad som kommer att finnas kvar den dagen. Vad gör man med en samling peruker som är framtagna för någons huvud? Vart tar tankarna vägen som fanns under de perukerna?
Comment by hakke — 1 Jun 2007 @ 7:36
Men så sorgligt…. Döden borde inte vara tillåten. Inte under 80 års ålder.
Comment by Ninni — 1 Jun 2007 @ 8:12
Ja, det undrar jag också, vart tar tankarna vägen? Och minnena. Kanske samlas de i tankemoln och när vi går in i dem får vi nya tankar? Återanvänder? Får nya insikter?
Jag har svårt att hitta på en hållbar fysikalisk, vetenskaplig, förklaring till den teorin … men, vem säger att vi kan allting?! Vilket är en tröst. För om vi kunde allt hade vi inget nytt att lära, inga nya tankar att tänka.
Comment by thebe — 9 Jun 2007 @ 6:58
Ninni: Min mormor är 92 och jag vill aldrig att hon ska dö. Trots att hon blir skrynkligare och skrynkligare för varje år.
Thebe: Det låter buddhistiskt på något sätt. (Fast jag kan i ärlighetens namn väldigt lite om buddhismen.) Vi borde få dö i samma ögonblick som våra tankar fulländas, så fick vi sluta på topp.
Comment by hakke — 10 Jun 2007 @ 18:27
hakke: vilket borde försäkra de flesta av oss om evigt liv! Det är ju underbart!
Comment by thebe — 11 Jun 2007 @ 22:00