Den dåliga klädsmakens dag
Såhär dags varje år får jag lite dåligt samvete.
När jag var 18 flyttade jag hemifrån och gick en ettårig teologisk grundkurs på Lidingö Folkhögskola. Vilket gäng vi var! Det skilde 30 år mellan den yngsta (jag) och äldsta i klassen och vi kom från Lappland i norr till Skåne i söder. Kanske var det denna dynamiska blandning som gjorde att vi hittade på så mycket grejor.
En dag i april föreslog någon i gänget att vi skulle inrätta en dag vikt åt den dåliga klädsmaken. Alla skulle försöka klä sig i saker som var och en för sig kanske var snygga men som absolut inte passade ihop. Helst utan att köpa något lustigt plagg utan bara genom att kombinera det vi redan hade i våra garderober. Klassen tog till förslaget och för att göra det enkelt körde vi redan följande dag. I dealen ingick att vi inte skulle nämna för någon, varken hemma, på bussen eller i skolan, att det var med flit vi klädde oss som vi gjorde.
Nästa dag anlände en brokig samling teologistudenter till Kottlavägen. Jag minns att jag kombinerade mina grå finbyxor i flanell med en urtvättad grön t-shirt jag brukade träna i, och till detta en knallgul jacka i äkta nylon. Någon hade kravatt och en annan hade flygarhuva, men de flesta hade åstadkommit smaklösa kombinationer av färg och form genom att använda till synes alldeles vanliga plagg.
Det hela blev förstås en succé och jag minns att vi avslutade dagen med en överrenskommelse; var vi än befann oss kommande år skulle vi ta med oss och sprida denna sedvana. Om vi allihop kunde inviga något tiotal personer om året, och dessa följde vårt exempel och i sin tur spred sedvanan vidare, skulle snart hela världen klä sig riktigt illa en dag om året.
Dagen vi valde var den tolfte april, och om du undrar varför jag har dåligt samvete behöver du bara se dig omkring.
