hakke snackar

Imorgon har Valborg namnsdag men det kommer liksom i skymundan av röda flaggor och flammande valtal. Därför flammar eldarna för Valborg istället ikväll, på valborgsmässoafton, ett firande som lett till allehanda traditioner. Detta tarvar naturligtvis en vers.

Det brinner en valborgseld ikväll
och manskören skrålar mot skyn
uppklädd i frack och fleeceunderställ
visst är det en underbar syn

Vårvärmen kom i år med besked
men nu tar det alldeles stopp
Det första doppet väntar vi med
och raketerna skjuter vi opp

Ungdomen provar att dricka sig full
på sprit som nån vuxen köpt ut
Den dricker för mycket och ramlar omkull
och sedan tar ungdomen slut

Det brinner en eld på dörrar och däck,
på skräp och en stor hög med ris
Den symboliserar att vintern är väck
och att våren är här, på nåt vis

Andra versen något modifierad 30 april 15:10

(föregående vers, 25 april)

Lilla snigel akta dig,
akta dig, akta dig,
Lilla snigel akta dig
för en liten nyfiken tjej

(Klicka på bilden för större bild)

Bilden är från en promenad förra helgen vid Bräcke Ängar nära Edsleskog, knappt två mil väster om Åmål. Till alla djurvänner kan jag berätta att snigeln klarade sig bra. Denna gången.

Dottern har hunnit bli 15 månader och knatar nu omkring som om hon aldrig gjort annat. Det krävs alltså lite mer aktiviteter av hemmapappan än att bara gå långa promenader med barnvagnen. Till de bättre ställena att besöka här i Hägersten hör Aspuddens parklek, som har ett tiotal olika sorters djur i sina hägn. Här följer lite bilder från dagens besök (klicka på bilden för en något större bild).

Först måste man ha lite springträning. Vilket idag resulterade i en bergsbestigning och en fläskläpp. (Den snygga tröjan har hon fått för att hon hejar på Australiens rugbylag, vilket gör henne till en “wallaby“.)

Hästar är stora på nära håll, men tydligen inte skrämmande. Kan bero på att hästen verkade ha ett gott öga till Sara.

Bäst var ändå kaninerna. Särskilt den som var så upptagen av att gräva bo att den lät sig klappas av en liten tjej. En tjej som ännu inte lärt sig innebörden av “Klappa fint!”.

Jag får i dessa tider
en pollenallergi
mitt huvud fylls av kli
vad det lider

(föregående vers, 12 mars)

Ny Teknik berättar idag om en engelsk demografisk undersökning som visar att 40% av de kvinnor som har akademisk examen är barnlösa vid 35 års ålder. Och man räknar med att merparten förblir barnlösa.

Vad beror det på? Tja, tiden verkar inte räcka till. En längre utbildning följs av en längre karriär, där barnledighet skulle förlänga den ytterligare. Och vill man så småningom ha barn så är alla puddingar med vackra ögon och lagom lite rumpa redan upptagna.

Utvecklingen ger problem eftersom färre barn växer upp och blir de skattebetalare som ska finansiera välfärden för fler pensionärer med längre livslängd och krav på dyrare behandlingar och mediciner. Lösningen är, enligt forskarna, att de lågutbildade kvinnorna föder fler barn och att vi ökar invandringen från länder med högre barnafödande.

DN berättar idag att de akademiker som har lönesamtal tjänar i genomsnitt en tusenlapp mer i månaden än de som inte har lönesamtal.

Tänk, det lönar sig alltså att samtala. Vem kunde ha anat…

Kanske skulle vi tjäna på att de kvinnliga akademiker som vill ha barn samtalar med sina chefer om värdet av att vara förälder. “Hur mycket mer får jag i lön när jag kompletterat min CV med den erfarenhet och det ansvar som följer av att bli mor och att vara föräldraledig?”

Vad kom först, hönan eller ägget? Eftersom vår verklighetsuppfattning bygger på perception är svaret enkelt: hönorna springer iväg och gömmer sig men ägget ligger still, alltså måste ägget ha kommit först.
I alla fall i vår världsbild.

Idag rapporterar både DN och SvD att det bildats en ny ö bredvid Grönland. Den kallas Varmön, vilket blir Uunartoq Qeqertog på inuitiska (eller inuktitut). Läser man vidare framgår att ön blivit synlig i och med att isen smält undan. Tidigare trodde man att marken hörde till en halvö, men när isen försvunnit framgick att det är en egen ö.

Man kunde tänkas argumentera att det inte alls har bildats någon ny ö, eftersom det var en ö även tidigare även om isen dolde detta faktum för oss. Men eftersom vi inte såg att det var en ö gav vi den inget namn, alltså fanns den inte. Nu heter den Uunartoq Qeqertog, alltså finns den.

Och skulle de tidiga människor ha sett hönan först så var det i alla fall säkert lättare för dem att springa ikapp ägget och äta upp det. Och ge det ett namn.

Halv åtta släppte M och dottern av mig vid Söders Hjärta, sedan följde fyra timmars prat och öldrickande. En getost med ruccolasallad, honung och valnötter hann jag också med, men det var nätt och jämt. Jösses vad vi snackar, vi bloggare.

Specialintressen såsom den grekiska ön Ios, kampsport, livet som shaman, djävla skitsystem eller robotar, till exempel, kan göra skrivandet så mycket enklare. Eventuellt. Men att tvinga sig att skriva (eller rita en serie) även de dagar då inspirationen inte vill infinna sig kan vara väldigt utvecklande.

Om man känner sig bred och saknar specialintressen kan det vara läge att nischa ner sig. Om man säger “nischa ner sig” några gånger efter varandra samtidigt som man dricker öl låter man till slut ganska full.

Efter en livskris är det många som ändrar sitt liv, slutar jobba med det man jobbat med och bryter upp eller fördjupar relationer. Hur skulle det se ut om man ändrade sitt liv redan innan man nått en kris? Om man till exempel flyttar från ett fult hus utanför Lund till ett frilansande liv i Sörmland.

Våra stora dagstidningar verkar fortfarande behandla sina webbplatser styvmoderligt. På dn.se kan man inte hitta varken någon genomtänkt struktur på webbsidan eller de artiklar man läst i tidningen. Det verkar som om journalisterna först skriver en slarvig artikel för nätet och sedan en betydligt bättre för papperstidningen, och att man inte lägger ut den färdiga artikeln på nätet när den är klar. Och läser man Expressen på nätet hittar man fåniga nyheter om rumpchock och liknande på bästa plats, medan intressanta kulturnyheter göms undan några kilometer längre ner på sidan.

Mafalda var en bra serie, liksom mycket av den ordlösa humor som Quino skapat på senare tid.

En bra t-shirt med eget tryck kostar ca 250 kronor. SVT betalar dåligt, vilket hindrar sändningen av många nostalgiska repriser. Gamla latinlärare verkar vara utomjordingar för de åldras inte på 25 år. Och blodpudding i brevlådan är en ganska futtig hämnd på klassens elekaste flicka.

Ja, det var naturligtvis mycket mer som avhandlades på fyra timmar, men låt oss stanna där och lämna resten åt fantasin. Och åt de övriga deltagarna.

Tillägg:
Bloggservetten finns att beskåda hos Anna Toss.

Läser i DN att Riksteatern i höst kommer att ha två pjäser av Anders Duus.

Jag har sett två av hans tidigare pjäser, “Fukt” och “Allt ska bort”. Den sistnämnda såg vi i höstas, det var nog senaste gången vi hade barnvakt. Den målade upp ett scenario där folkhemmet föll samman, rent konkret, i en liten bruksort som drabbas av nedläggning. Lite konstruerat, men det skapade en kuslig känsla som jag kommit tillbaks till flera gånger efteråt.

För något år sedan var det en kulturskribent som sammanställde teaterutbudet i Sverige och kom fram till att Anders Duus var den näst mest spelade dramatikern just då, efter Shakespeare. Det var säkert delvis en slump att flera av hans pjöser gick upp samtidigt, men ändå lite häftigt.

Anders gick i samma klass som bror Ola i Åmål. Jag minns inte så mycket från sandlådeåldern, men jag kommer ihåg när gänget i tonåren ockuperade vardagsrummet och videon ibland när jag var hemma på helgbesök. Jag var lite avundsjuk för grabbarna i klassen verkade ha en sammanhållning som vi inte var i närheten av i min klass tio år tidigare.

Idag är bror Ola civilingenjör och konstruerar grejor för fjärrstyrning av portar, kranar och liknande, Anders är en fantastisk pjäsförfattare med fast tjänst på Riksteatern, någon har doktorerat i kemi och en annan driver ett vandrarhem i Strömstad. Visst känns det lite märkligt när smågttingarna växer upp. Och tar över! Tur att man bara har 23 år kvar till pensionen…

Jag har nog alltid tyckt att jag haft ett ganska litet mått musikalitet men ett något större rytmsinne. Alla jag dansat med genom åren kanske inte håller med, och jag skulle aldrig klara att lära mig spela trummor, men på det stora hela är jag vän med rytmen. Tycker om att känna den i kroppen. Undrar hur pass det går igen på andra områden än musiken?

När vi sov några nätter i en bungalow på en karibisk strand sov vi till vågornas rytm. Då låg jag vaken flera timmar varje natt och lyssnade istället för att sova. Och även om jag gillar årstidernas rytm har jag alltid lika svårt att fördra det långa mörkret i januari februari. För att inte tala om dygnsrytmen som jag aldrig fått att bli särskilt rytmisk, ibland vaknar jag tidigt och andra gånger sover jag till halv tio.

Funderar på vilka fler delar av tillvaron som innehåller rytm, så jag gjorde en googlesökning på frasen “rytmen av” och fick fram följande topplista:
Rytmen av ett regn
rytmen av Daniel Möller
rytmen av bön och tystnad (pdf)
Rytmen av ett ensamt hjärta
rytmen av ett annat hjärta
rytmen av Dr Wilhelm Flies
rytmen av den underbara elektroniska musiken
rytmen av eldig salsamusik
rytmen av Bendiren
rytmen av en blöt, törstig mans steg

Musiken dominerar, men där finns också ett par namn, båda män, och ett några referenser till hjärtats och fotstegens rytm. Och så har vi den med bön och tystnad. Kan tystnaden ha en rytm?

Risken är att jag nu ligger sömnlös även utan det karibiska havet utanför fönstret, lyssnande på rytmen av tystnaden efter de vågor som inte hörs.

Är man inte helt säker kan man alltid kolla på denna mycket användbara webbsida, som bror Ola tipsade mig om idag. Ärligt talat, har du sett en lika användbar webbsida någon gång?