Höstens fokus på miljöfrågor har väckt en fundering hos mig.
En vanlig dag när jag vaknar tar på mig mina bomullskläder, äter mackor med ost och skinka och dricker mitt te från Sri Lanka. Jag sätter mig i bilen, eldar upp lite bensin och kör asfalterade vägar över de broar ingenjörerna konstruerat.
Arbetsdagen tillbringar jag i min ergonomiska kontorsstol framför den bärbara datorn med en kopp brasilianskt kaffe vid min sida. Sedan åker jag hem igen till min uppvärmda lägenhet med rinnande vatten, lagar mat med exotiska grönsaker och tittar på tv. Rätt så ofta flyger jag någonstans i jobbet eller på semester. Och just nu är jag hemma och pappaledig nio månader.
Det säger sig självt att den insats jag gör på jobbet när jag håller mina presentationer och besvarar supportfrågor inte på långa vägar motsvarar det jag konsumerar, den välfärd jag åtnjuter. Om jag skulle vara med och odla maten, sy kläderna, bygga huset och vägarna, borra efter olja samt sätta ihop bilar, datorer och tv-apparater skulle jag väl behöva jobba 50 timmar om dagen.
Så hur går det ihop?
Det räcker inte som förklaring att vi specialiserar oss, även om det är en förutsättning. Det krävs åtminstone två saker till för att få ihop ekvationen:
1) Vi tar pengar ur spargrisen.
Den energi som jag gör av med under en dag, direkt och indirekt, skapar vi ur fossila bränslen och radioaktiva grundämen. Vi lever upp resurser som tagit miljoner år att skapa. När de är slut är de slut. Dessutom betalar vi inte ens avgifter som motsvarar de kostnader vi senare åker på för att ta hand om avfallsprodukterna, och deras följdeffekter.
2) Modernt slaveri.
Jag har ibland varit irriterad på amerikaner som inte inser att deras välstånd grundas på slaveriet; Tack vare den billiga arbetskraften hade man råd att bygga upp väldiga jordbruk och bomullsodlingar. Men min egen konsumtion idag är också beroende av arbetskraft som jobbar långa timmar till oerhört låga löner.
Det här håller väl inte i längden?
Eller det kanske inte går att ändra på?