När jag ser tillbaka på år 2006 är det förstås ingenting som går upp mot att ha blivit förälder. Även vår diskho har påverkats av nytillskottet. Plötsligt fylls den med:
Grötkastruller, havregrynsmått,
byttor där vi haft äppelkompott,
stråltrådsvisp för fruktpuré
och en liten plastsked från Nestlé.
(klicka på bilden för en något större bild)
Slut är jag och slut är du
efter julledigheten
tjugohundrasex tar slut om bara någon dagÖppnad är var lucka nu,
öppnade är paketen
vi går mot nya året med ett öppet sinnelag
Lagom till helgerna lyckades vi äntligen fylla i beställningen av digitalbox från Com Hem. Två dagar innan julafton kunde jag hämta boxen på “posten” och några timmar senare hade vi våra nya tv-kanaler; inte bara grundpaketet och de åtta favoriter vi valt utan hundratalet kanaler. Plötsligt fylldes vardagsrummet av mer nyheter, dokumentärer, filmer och sportprogram än vi någonsin kunde önska oss.
Det tog några dagar att lära sig fjärrkontrollens alla knappar (under Saras överinseende) men till slut hade vi förstått det här med guide, text och timeshift. Då började stolligheterna.
Först försvann alla inställningar. Det berodde tydligen på att vårt abonemang blivit registrerat och löstes enkelt genom att ta ut kortet, sätta i det igen och göra om startinställningarna.
Sedan spelade vi in Sagan om konungens återkomst. Första tredjedelen blev svart eftersom vi stoppade inspelningen under reklamavbrotten, så det var bara att lära sig ESPG-funktionen. Och fylla i den svarta delen av handlingen med egna sagor.
I förrgår passade vi på att använda timeshift för att under blöjbyten och fikafixande pausa det pågående mordet på Roger Ackroyd. Med kvarten kvar svartnade bilden igen. Som tur var hade vi spolat förbi reklampauserna och hunnit ikapp direktsändningen, så vi kunde slå av digitalboxen och följa upplösningen via den gamla analoga tv-kanalen. Och felet avhjälptes (efter snabb mejl- och telefonkontakt med supporten) genom att dra ur strömsladden till digitalboxen och sätta i den igen.
Igår skulle vi se hur det gick för Anna, Anja och övriga tjejer som åkte storslalom (Sara älskar sport på tv). När rutan åter svartnar är det för att tv-apparaten gått sönder. Ridå.
Tur att vi fick böcker i julklapp. Förresten är det ändå bara en massa repriser på tv såhär i mellandagarna, sa räven.
Snart är det dags att räkna in det nya året. Fast jag ska erkänna att jag brukar aldrig räkna klockslagen vid nyår. Däremot brukar jag följa sekundvisaren och räkna ner de sista sekunderna för att prick på tolvslaget höja champagneglaset och skåla för det nya året.
I år när jag utför denna ritual associerar jag förstås till vår rymdhjälte Christer Fuglesang. Fast jag kan inte låta bli att undra en sak. När Christer ligger fastspänd i raketen och det är tio sekunder kvar till start, är han då nere för räkning?
Jag berättade tidigare att jag vunnit en t-shirt bara genom att vara med och gissa i Lottens julkalender. Här kommer utlovat bildbevis. För säkerhets skull tog jag kortet utan blixt, så ingen ska få för sig att tjyvläsa texten.
Jag fick frågan av Jorun med bloggen Life de Luxe om jag ville bidra med en text till hennes julkalender. Det ville jag, och gjorde så i måndags. Lustigt nog hamnade texten i en tidsmaskin och dök upp i lucka 1.
Gravallvar har idag knåpat ihop sitt eget bidrag i en helt annan fråga.
Men det främsta skälet att jag skriver så lite här just nu är förstås att jag precis som många andra är helt uppslukad av julkalendern hos Lotten. Varje dag skriver hon en ny text som om hon var någon annan, den så kallade “hemlisbloggaren”, och det är upp till oss läsare att klura ut vem det kan vara. Jag är imponerad över förmågan hos några av läsarna/gissarna att resonera sig fram till det rätta svaret, själv har jag (hittills) haft fel alla dagar. Som tur är deltar man i utlottningen av det fina tröjpriset bara man gissar.
Som om detta inte var nog finns det också en röd tråd bakom urvalet av hemlisbloggare. Så nu lägger jag och många andra pannan i djupa veck för att hitta det uppenbara sambandet mellan följande figurer / författare:
1. Fred Trumper / John Irving (f. 1942)
2. Camilla Läckberg (f. 1974)
3. Claude Simon (1913–2005)
4. Totte / Gunilla Wolde (f. 1939)
5. Tomas Tranströmer (f. 1931)
6. Ford Prefect / Douglas Adams (1952-2001)
7. Jan Majlard (sportkrönikör i sydsvenskan)
8. Lucky Luke
9. Bridget Jones / Helen Fielding (f. 1958)
10. James Frey (f. 1969)
11. Edgar Lee Masters (1868–1950)
12. Fäbodjäntan / Stikkan Andersson (1931-1997)
13. Cajsa Warg (1703–69)
14. Bengt Anderberg (f. 1920)
15. Mo Hayder (f. 1962)
16. Marcus Aurelius (121–180 f.Kr.)
17. John Fogerty (f. 1945)
18. Kitty (Nancy Drew) / “Carolyn Keene” (pseudonym)
19. Victor Hugo (1802–85)
20. Rövarna i Kamomilla / Thorbjørn Egner (1912–90)
21. Maria Borelius (f. 1960)
22. Astrid Lindgren (1907–2002)
23. Jan Wictor – Lars Gyllensten (1921–2006) och Torgny Greitz (f. 1921).
24. Hasse Alfredsson???
Klart som korvspad, eller hur?
Det är lite lustigt att se vår bebis komma till en ny plats, eller för all del när hon äter riktigt mycket mat. Man ser hur hon blir glansig i ögonen och svårkontaktad, det är så uppenbart att hon är full av intryck och behöver tid att smälta intrycken, alternativt födan.
Det lustiga är att precis sådär blir jag när jag går på museum.
Står vid bankomaten och får veta att:
“Vi kan tyvärr bara ge dig 500-kronorssedar för närvarande”
Snacka om I-landsproblem…
Det föreslås att vissa platser i Sverige ska få byta namn eftersom deras nuvarande namn ger associationer till vissa kroppsdelar. Det gäller bland annat muslickberget och snålkuk.
Frågan kan uppfattas som trivial, men man får se det som en rättvisefråga. Tänk bara på de örsnibar, bröstvårtor och fotknölar som aldrig får en plats på lantmäteriets officiella kartor. Enligt förslaget ska därför Sveriges tre största städer byta namn till Magmun, Götebräss och Snoppholm, sedan räknar man med att landets övriga orter hakar på.
Referenser:
ABC-nytt
Fler lustiga namn
Höstens fokus på miljöfrågor har väckt en fundering hos mig.
En vanlig dag när jag vaknar tar på mig mina bomullskläder, äter mackor med ost och skinka och dricker mitt te från Sri Lanka. Jag sätter mig i bilen, eldar upp lite bensin och kör asfalterade vägar över de broar ingenjörerna konstruerat.
Arbetsdagen tillbringar jag i min ergonomiska kontorsstol framför den bärbara datorn med en kopp brasilianskt kaffe vid min sida. Sedan åker jag hem igen till min uppvärmda lägenhet med rinnande vatten, lagar mat med exotiska grönsaker och tittar på tv. Rätt så ofta flyger jag någonstans i jobbet eller på semester. Och just nu är jag hemma och pappaledig nio månader.
Det säger sig självt att den insats jag gör på jobbet när jag håller mina presentationer och besvarar supportfrågor inte på långa vägar motsvarar det jag konsumerar, den välfärd jag åtnjuter. Om jag skulle vara med och odla maten, sy kläderna, bygga huset och vägarna, borra efter olja samt sätta ihop bilar, datorer och tv-apparater skulle jag väl behöva jobba 50 timmar om dagen.
Så hur går det ihop?
Det räcker inte som förklaring att vi specialiserar oss, även om det är en förutsättning. Det krävs åtminstone två saker till för att få ihop ekvationen:
1) Vi tar pengar ur spargrisen.
Den energi som jag gör av med under en dag, direkt och indirekt, skapar vi ur fossila bränslen och radioaktiva grundämen. Vi lever upp resurser som tagit miljoner år att skapa. När de är slut är de slut. Dessutom betalar vi inte ens avgifter som motsvarar de kostnader vi senare åker på för att ta hand om avfallsprodukterna, och deras följdeffekter.
2) Modernt slaveri.
Jag har ibland varit irriterad på amerikaner som inte inser att deras välstånd grundas på slaveriet; Tack vare den billiga arbetskraften hade man råd att bygga upp väldiga jordbruk och bomullsodlingar. Men min egen konsumtion idag är också beroende av arbetskraft som jobbar långa timmar till oerhört låga löner.
Det här håller väl inte i längden?
Eller det kanske inte går att ändra på?
