SL - Mästare på sitt sätt
När höstlöven faller stiger saven, även hos oss som inte åker pendeltåg. Jag läser hos Mitt Aktuellt om en underbart jättehemsk busschaufför. Det får mig att minnas ett tillfälle när jag själv var asförbannad på SL en gång för många år sedan. Det hade att göra med förseningar, långa stopp i en tunnel och noll information. Jag skrev ett argt men sakligt brev, bad om kompensation och föreslog några åtgärder som skulle hjälpa mig som passagerare (eller “kund” för att tala modern svenska) att bli nöjdare.
De svarade faktiskt. Tillsammans med brevet, där de förklarade sig men inte bad om ursäkt, fick jag två vykort som föreställer tunnelbanetåg. Jag har dem kvar i min byrålåda som en slags maskot. Jag kan alltid ta fram dem om jag av någon anledning behöver hjälp att bli riktigt arg.
Nä, jag tog bort trackbackfunktionen efter att ha blivit totalt nedspammad. Nåt som också kan få kinderna att blossa fast inte av höstkyla eller kärlek då…
Du fick vykort..? *garvar läppen av mig*
Comment by Monica — 24 Oct 2006 @ 12:54
Jajamensan. Inte bara ett, utan två oskrivna vykort. När jag tänker efter har jag nog bara ett kvar, skickade det andra till ett brorsbarn som hade en tågperiod. Tänk att det kom till nytta ändå. Tack SL!
Comment by hakke — 24 Oct 2006 @ 13:03
Det finns (eller fanns?) faktiskt snälla chaufförer. Jag har själv ett, väl förtjänt, tackbrev från chefen för Malmö lokaltrafik 1979 (typ), där han tackar mig för lysande bemötande av en passagerare som jag varit överdrivet snäll emot.
Min bussförarkarriär toppade faktiskt där, så jag ställde bussen och gav mig in i media i stället. Och där har jag inte fått några tackbrev, minsann.
;-)
Comment by Erik J. — 24 Oct 2006 @ 14:22
Tack Erik J för att du skriver så bra. Till exempel bra kommentarer hos andra bloggar, till exempel den här. Bra gjort!!!
Alla vet vi väl innerst inne att en busschaufför är en man eller kvinna med gott humör. Jag har mött många sådana i mina dar, som inte bara tagit mig från en plats till en annan någorlunda snabbt och bekvämt utan också på något vis skapat en kortvarig men god relation. Inte illa.
Men ibland ofunkar det, av någon anledning. Det ska mycket till att jag, Monica eller någon annan passagerare säger till. Vi är ju trots allt blyga och inbundna svenskar (visst lyser det igenom i våra bloggar också?) så för det mesta tiger vi still.
Frågan är alltså inte om busschaufförer eller t-baneförare är goda människor, utan vilket bemötande vi får när vi utbrister i klagosång. Helst vill vi ha applåder, men ett litet hurrarop från chauffören eller trafikbolaget duger också bra.
Comment by hakke — 24 Oct 2006 @ 15:56