hakke snackar

När jag gick på Karlbergsgymnasiet i Åmål (nu pratar vi så tidigt som man kommer på 80-talet) fick vi för oss att bilda diverse föreningar. Ju tokroligare och putslustigare desto bättre. Nu pratar jag alltså inte om de traditionella och välartade karbergsföreningarna som KIF eller KIP. Nej, jag tänker snarare på de där knäppa idéerna som ploppade upp under gympalektionens löprunda eller tog sin form bakom ritbordet på någon tråkig teknologilektion.

Minnet är naturligtvis inte vad det borde vara (man skulle kanske starta “Föreningen till minne av medelålders män”) men jag kommer i alla fall ihåg tre av guldkornen.

SSSO, Swedish Stone Swingers Association
Denna förening hade redan fleråriga anor när jag som fjunig femtonåring började gymnasiet, men på grund av den höga skaderisken drabbades den av medlemsbrist redan samma höst.
Målet med SSSO var att arrangera tävlingar bestående av tre delmoment, varav jag kommer ihåg två. Det ena gick ut på att utföra ett konstnärligt nummer med sin sten (0,5-2 kg) i ett par minuter. Givetvis till musik. Givetvis under bedömning av en sträng domarjury. Det andra momentet var ännu farligare. Man skulle kasta sin sten minst tre meter upp i luften och utan att titta uppåt ställa sig så nära nedslagsplatsen man vågade. Ju närmare nedslaget man hade den närmsta foten desto högre poäng. Blev man träffad av stenen blev man givetvis diskad och totalt poänglös.

FFMANV, Föreningen för M. A. Numminens välbefinnande
Den första förening jag var med och startade kunde lätt misstas för en fanclub för Mauri Antero Numminen, mannen som bl.a. gett världen “Som en gummiboll“. Vårt syfte var emellertid inte enbart att hängivet beundra och framföra hans verk. Föreningens uttalade mål var att förgylla våra ttf-samlingar med hans närvaro.
Efter ett års insamlande av medel, främst genom försäljning av vita t-tröjor med egenhändigt tryckta turkosblå idolporträtt, och lika lång övertalningskampanj lyckades vi. En mulen måndagseftermiddag klev en stolt M.A. Numminen in på scenen iförd sin gitarr och sina karakteristiska kosackstövlar. I sällskap hade han dessutom en mustaschprydd och mycket skicklig dragspelare vid namn Pedro Hietanen. Succé!

Föreningen för införandet av den sjunde deklinationen
Efter dessa fysiska och kulturella satsningar tog föreningslivet en mer intellektuell vändning. I protest mot de stelbenta språkreglerna (förmedlade av vår svensklärare Anne-Marie Urelid) bildade vi en förening för förfäktandet av en sjunde deklination, främst inriktad på substantivens pluraländelser. Vi ansåg nämligen att något eller några av alla ord som demo, desperado, taco och video krävde detta förargliga -s. Eller varför inte slogan och partner.
Men inte ens i vår vildaste fantasi kunde föreställa oss alla dessa art directors, chinos, copywriters, pellets och skinheads som dykt upp i språkbruket, och därmed i hög utsträckning även i SAOL 13.

Idag hör jag inte längre till dem som bildar nya föreningar vart och varannat år. Men ärligt talat, det gör kanske inget? Se bara här hur många föreningar det finns att välja på bara i Åmål.