hakke snackar

Dagens första vers är inspirerad av den nyhet som kommenteras av bland andra Ordet. Mer om SVTs “prioriteringar” inför 2007 finns att läsa på deras webbplats. Här snackar vi en förädlad form av public service.

SVT de tvingas nu beakta
att ledningen dess budget vill åtstrama
Så nyheter, samhälle och fakta
ska ersättas med pratshower och drama…

Får public service vara så infama?

Som tröst i bedrövelsen och för att tillvarata eventuella kvarblivna midsommarsupar, stora som små, följer här en andra vers som är tänkt att sjungas med näst intill religiös inlevelse. Fram med tramporgeln, bästa falsetten och nubben!

Melodi: Gud tycker om alla stora

Vi dricker opp alla stora
Vi dricker opp alla små
Även om de smakar hembränt eller Cointreau
[klapp, klapp, klapp, klapp, klapp - plopp]
Vi dricker opp dem ändå

(föregående vers, 22 juni)

Jag skulle förklara för en kollega precis hur mycket hjälp jag fått av några andra kollegor, och använde då uttrycket “nothing, nada, zilch“.

Men vad tusan betyder zilch? Ja alltså, det betyder ju ingenting, men varifrån kommer det? Kanske är mina vördade läsare i detta fallet mer hjälpsamma än självaste Wikipedia.

Vem får jobbet - Normala Nisse eller Hygglige Hassan?

Johnny skriver idag på Stationsvakt om vardagsrasism, hur egna eller vänners olyckliga erfarenheter kan sprida sig likt ringar på vattnet. Jag tänker att just i det här fallet känns de klassiska ringarna på vattnet som en ovanligt lyckad metafor.

I någon fysikkurs skulle vi lära oss det här med vågmönster och hur de kan förstärka varandra. Bland annat skulle vi skvalpa vatten i ena änden av ett avlångt vattenämbar så att bildades en stående våg. Det var imponerande att se hur vågor som kom från olika håll i vissa punkter kunde förstärka varandra till riktiga kaskader.

Likadant kanske rasismen fungerar. Och även de ungdomsgäng som misshandlar och rånar. Många små vågor av utanförskap blir till en jättevåg av vrede.

Vad göra? Kanske behövs fler effektiva vågbrytare av typen fältassistent, kurator, stödlärare. Kanske behöver vi utveckla varningssystem som upptäcker tsunami-liknande tendenser. Eller behöver vi helt enkelt fler människor som är i motfas mot majoriteten av vågor i samhället?

Svensk midsommar á la hakke:

Där tager en gubbe
sin sill och sin nubbe
sen tar han en till
liten nubbe och sill

(föregående vers, 16 juni)

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det verkar vara något skumt med Ikeas garderober.

Nu tänker jag inte främst på monteringen, även om den kan vara nog så obegriplig. Man står där med en insexnyckel i ena handen och ett bakstycke, två skenor av olika längd, ett par handtag, en rak och en skev dörr, en instruktion med lustiga teckningar och en näve blandade skruvar i den andra. Man skulle behöva en tredje hand för att klia sig i huvudet.

Men nu tänkte jag alltså på någonting annat, ännu märkligare. Det finns de som säger att storleken inte har någon betydelse. Då har de nog inte provat Ikeas garderober. Man lägger in sina tröjor och byxor i prydliga högar och man hänger in kostymen på sin galge. Efter några månader eller ett par år tar man ut dem igen, och vad upptäcker man då. Jo, att kläderna har krympt!

Det, mina vänner, tycker jag är skumt.

…skulle det låta så här från sossarnas kommentatorsbås:
“Det märks att de här två lagen kan varandra utan och innan.”
“Ja, vi har individuellt skickliga motståndare, men vi möter dem med en gedigen laginsats.”
“Det första baklängesmålet får Freivalds ta på sig. Det tar en halvsekund innan hon reagerar, hon måste vara med i fotarbetet.”
“Det kanske vore läge att byta ut Lars-Erik Lövdén innan han åker på en andra varning och blir avstängd en match.”
“Vi får inte nöja oss med att bli tvåa i gruppen, vi måste vilja vinna varje match.”
“Det märks att både Göran Persson och laget vill bevara den långa förlustfria sviten.”
“Till nästa omgång måste vi våga mer, vi måste ta vara på Mona Sahlins närspel och Margot Wallströms distansskott.”
“Framför allt måste vi lära oss att använda både höger och vänster kant.”
osv…

Syrenerna blommar, den blomstertid nu ljuder ur traktens kyrkor och på stan går det omkring fulla ungdomar i lustiga mössor. Det har alltså blivit den tiden på året igen. Jag minns det som om det var igår, det lilla jag ännu minns.
(Dagens vers är för övrigt tänkt att läsas, inte sjungas.)

För vi har tagit studenten
för vi har tagit studenten
Efter tolv långa år bland böckerna,
datorerna och dokumenten

Vi har lärt oss klassisk mekanik
och räknat på momenten
I musik såväl som kemi och fysik
har vi finstämt instrumenten

Våra engelsklärare lärde oss
tona ner den svenska accenten
Och i konsthistorian fick vi se
monumenten från orienten

Gympa gick inte alldeles bra
för vi skadade ligamenten
Men då fick mera tid för kemi
och de spännande experimenten

I tolv år har vi bankat in
kunskapen och argumenten
Förhoppningvis så återstår mer
än bara minnesfragmenten

Nu samlas vi på lastbilsflak
och jobbar på procenten
Vi festar som aldrig förr ikväll
och vaknar väl upp i en fyllecell
För vi har tagit studenten!!!

(föregående vers, 10 juni)

Jag har ju tidigare publicerat ett inlägg som gick ut på att öka användningen av ordspråk genom att kombinera två ordspråk i ett. Dagens förslag (som först publicerades i en kommentar hos en annan bloggare) tar mer fasta på att popularisera ordspråken genom modernisering.

• Man ska inte göra en höna av ett gräl i omklädningsrummet.
• Litet gräl i omklädningsrummet stjälper ofta stora lag.
• Det börjar med ett gräl i omklädningsrummet och slutar med en silvermedalj.
• Den som gapar över ett gräl i omklädningsrummet förlorar ofta hela VM.
• Bättre en öl i handen än tio gräl i omklädningsrummet.

Och slutligen en för Aftonpressen:

• Man ska inte ropa hej förrän man har ett gräl i omklädningsrummet!

Jag orkade inte stanna uppe och se hela Cabaret härom dagen, men jag njöt i alla fall av första halvtimmen. I en av scenerna stod conferencieren och sprutade vatten med en sifon rakt i ansiktet på två brottande damer. Och jag började fundera, var finns egentligen alla gamla sifoner idag?

Förr såg man dem överallt. Ända sedan Helans kompis Halvan gav sifonen ett ansikte har det sprutats vatten på honom och andra i alla filmkomedier, rakt i detta ansikte. Men så gör man inte längre.

När morfar skulle dricka något lättare till maten var det lättöl eller sodavatten som gällde. Själv hoppades jag alltid att han skulle satsa på sodavattnet. Fram med sifonen, i med en sodatablett och ladda en kolsyrepatron. Sedan hände det något magiskt. Det var nästan som läsk, med den enda skillnaden att det inte var gott.

Det slår mig nu att jag aldrig har stött på någon av alla dessa sifoner på auktioner eller loppmarknader. Är inte det lite underligt?

Kanske finns det en sifonsamlare någonstans som likt en bläckfisk suger till sig alla sifoner. En samlare som bara väntar på att de ska bli åtråvärda igen, och då sitter denna någon där och gnuggar händerna. När en sifon blir värd tusentals kronor kommer samlaren att ställa sig upp och skratta åt alla dem som satsade på Ericsson-aktier. Rakt i ansiktet!

Under rubriken “hakke, hakke, hakke, hakke, hakke” fick jag igår en något… oväntad utmaning från Semestersiv, a.k.a. Spinnster. Förra gången Siv gav mig en utmaning (den om en egen bloggflagga) tog det pinsamt länge innan jag svarade, så den här gången får det bli lite bättre fart.

Och hur ska jag förklara det här nu då? Jag skrev ju tidigare i veckan om mina ståtliga öron. Och igår utvecklade jag i en rimmad vers min feministiska ådra. På något sätt ledde det här fram till att jag skulle ikläda mig en av sambons amningsbehåar, som prydnad (eller gömsle?) för mina öron.

Såhär ser resultatet ut när jag kör den coola, oknäppta stilen.

Men här är det helt knäppt!