Dagens vers, 23 februari 2006
Den högsta kasten av Carina Rydbergväckte en hel del funderingar och frågor när jag läste den för fem år sedan. Jag brydde mig inte om skvallret och vem som var vem, men det här med att en författare kan sprida sin världsbild till mycket fler människor får ju vissa följder. Vad är egentligen sanning? Vem har den verkliga makten?
Även om jag inte har en bråkdel av hennes läsare så har frågan poppat upp under mitt första år som bloggare. Hur skriver jag om andra människor? Och varför? Det har hänt att jag formulerat om ett inlägg för att någon klok vän påpekat att jag varit oförsiktig i mina omdömen om en tredje person.
Men hur skulle jag agera om jag kände till något snaskigt om en person som jag inte alls hade något emot att förlöjliga eller såra? Kanske skulle jag inte våga skriva om det här, utan istället starta en privat lista för speciellt inbjudna och använda E-post. E som i elak. Det skulle säkert fylla flera syften. Genom att hålla listan privat skulle vi känna oss utvalda. E som i elit. Och genom att smäda de som står utanför skulle vi förhöja vår egen självkänsla, göra oss till den högsta kasten. E som i egotrippad.
Världen är så stor så stor
LasseLass-eliten
Mycket större än du tror
Är den egna skiten
Mycket bra vers!!!!!
Comment by Hans — 23 Feb 2006 @ 11:43
Tack! (Kanske borde lagt den överst i inlägget, så man slapp läsa allt svammel på vägen…)
Comment by hakke — 23 Feb 2006 @ 12:24
Sällan har jag väl blivit så besviken av en bok… Hon skulle enligt uppgift outa en massa kändisar och jag kände inte till en enda kändis i boken…
som inte ens var spännade i övrigt heller.
Comment by Monica — 23 Feb 2006 @ 12:29
Jag utgick från att jag nite skulle ha en susning om vilka kändisarna var, så varken var särskilt nyfiken eller blev besviken.
Jag antar att jag läste boken mer som en roman om en självcentrerad författare som insåg att hon kunde få revansch på en (i hennes tycke) svinpäls genom sitt skrivande. Och jag tyckte boken gav mycket. Den väckte funderingar kring hur vi bedömer, dömer och fördömer varandra. Tankar kring hur pass jag sväljer den bild som media, eller för den delen mina vänner, ger mig av andra människor. Bland annat.
Och jag tyckte till och med den var spännande, lite där på slutet. Hur skulle mannen regera? Hans vänner? Hennes vänner? Skulle hon själv se sig som ett offer eller en bödel? Eller rentav en svinpäls?
Comment by hakke — 23 Feb 2006 @ 13:54
Jag tyckte hennes bok och Boije af Gennäs som kom samtidigt var två helt olika Stockholmsskildringar. För övrigt verkade hennes förälskelse så ung.
Comment by ab — 23 Feb 2006 @ 19:52
Och så var det en väldigt bra vers.
Comment by ab — 23 Feb 2006 @ 19:53
Tackotack. Ja, visst verkade hon omogen i både förälskelsen och sättet att tackla besvikelsen. Omogen och bestämd, med skrivandet som sitt vapen för hämnd - ett vapen riktat mot både sig själv och sin fiende.
Comment by hakke — 23 Feb 2006 @ 22:26
Håller helt med. Det kändes som en tonårsförälskelse som mannen i fråga faktiskt inte ens var inblandad i. Inte känslomässigt i alla fall.
Comment by Monica — 24 Feb 2006 @ 8:26
Ni kände så också?
Comment by ab — 24 Feb 2006 @ 11:08