I Sverige har vi majblommor, i Bulgarien har de tydligen tofsar.
De här tofsarna fick jag idag av M:s mosters numera avlidna breväns man och dotter. Jag har aldrig träffat dem, jag kände inte ens till deras existens, men när de hörde att vi fått en bebis de blev så glada att de skickade tofsar till oss alla tre. Fatta vad glad jag blev! (Även om de kanske kunde slipa på stavningen av namnet.)
Jonas berättar att han om ett par veckor ska vara med på en konferens kallad Folkhemmet 2.0. Hur ska Sverige göra för att utmärka sig i en allt mer gränsöverskridande värld?
Det får mig att fundera på vad folkhemmet har stått för och vad som fortfarande funkar idag. Jag förknippar begreppet främst med tidigare generationer av socialdemokrater. Jag inser att den nya slogan som blivit så hånad; “Alla ska vara med, så enkelt är det” inte alls hade låtit lika fånig om jag tänker mig att den uttalats av Per-Albin Hansson. Det var liksom det som var speciellt med det svenska folkhemmet - ingen skulle behöva känna sig akterseglad, alla skulle känna både trygghet och möjligheter. Vägen dit hette samhörighet, hårt arbete och rättvisa.
I skuggan av ett lyckat OS tänker jag att det här lever kvar i det svenska idrottsundret. Även när Anna-Carin Olofsson tog ett individuellt guld så handlade förklaringen om den starka lagkänslan med tränare, förbundskapten, vallare, läkare och massörer som alla jobbat hårt och bidragit till framgången. På liknande sätt kunde man se att Peter Forsberg gladdes oerhört över att de andra svenska storstjärnorna också hann få ett OS-guld innan karriären var över.
Men vi andra som inte är idrottstjärnor, har vi kvar idealen som skapade folkhemmet? Har vi ens kvar behovet av ett folkhem?
Jag är inte särskilt praktisk. När jag som barn blev utsatt för det obligatoriska fyraårstestet fick jag lägsta betyg på finmotoriken. Jag beundrar folk som snickrar, mekar och grejar men försöker begränsa min egen medverkan till att efteråt beundra resultatet.
Men ibland måste även en ohändig man göra vad en man måste göra. Ikväll åkte alltså det väggfasta skötbordet äntligen upp, efter att ha stått på en praktisk liten plätt av hallgolvet i ett par veckor. Och det gick utmärkt! I alla fall i andra försöket. Därefter satte jag en liten skruv i taket och hängde upp en söt fallskärmskanin för bebisen att titta på. Den lilla skruven krävde tre försök innan den satt som den skulle, där den skulle.
Hantverkarhakke heter jag
Och jag är en sjusärdeles karl
Hamrar och skruvar alla dar
Tjo och haddelittan lejMen åh, var står på
hakke blir plötsligt gul och blå
Oj då, vad står på
Oj, ojoj, oj, ojoj AJ-AJ-AJ-AJHanterverkarhakke de e jag
Och jag är en sjutusan till karl
Slår mig på tummen alla dar
Tjo och haddelittan lej
Tjo och haddelittan lej
Tjo och haddelittan AAAJ!!!
Google hade alltså fel, vi ringare hade rätt igen. Dagens deltävling höll en hög standard och bjöd på en hel del olika stilar. Ut ur tävlingen åkte grabbrap och gubbpop tillsammans med latino av båda könen.
Vad var det då som gjorde att Magnus och Kikki tog sig vidare? Kan det ha varit den smarta blandningen av svensktopp (läs dansband) och discoschlager? Ja, visst var det två fina uppslagsverk (up-beat pieces) som gick vidare, men deras framgång får nog ändå framför allt tillskrivas de fyndiga texterna.
Kikkis text utgick från dagens besvärliga bostadssituation, något som säkerligen appelerade främst på de unga lyssnarna i storstadsregionerna, ungdomar som vet hur man röstar med sms:
Idag och imorgon, och från och med nu
Så vill jag ha bostad tillsammans med du
Det enda jag vill är att bo där du bor
Hos en mycket bättre värd
Vi skaffar en lägenhet, gärna en stor
Vad som än händer och var vi än bor
Så finns jag där idag och imorgon ändå
Magnus däremot tog fasta på det underbara OS-guld som Anna-Carin Olofsson säkrade tidigare idag på masstarten i skidskytte, vilket gladde ett helt folk:
Jag ger järnet, varje minut
Ger järnet, det blir guld till slut
Ingen vallablunder
Jag har fäste under
Åker och skjuter, tjänar sekunder
Jag ger järnet, nätter och dar
Ger järnet, det lilla jag har
Jag ska skjuta, och inte bomma
Åh jag vann, jag vann, jag vann!
Dags för andra deltävlingen i melodifestivalen 2006. Efter förra veckans katastrofala försök att förutse resultatet på rent musikaliska grunder har jag den här gången sökt experthjälp på nätet. Och eftersom Wikipedia inte hade några siffror att ge fick det bli Google som hjälpte mig. Här är alltså resultatet som det ser ut i eftermidag, några timmar före själva tävlingen, enligt den demokratiska principen “en träff, en röst”:
Jag vill dock påpeka att det finns de som hävdar att lägst siffra vinner, enligt principen att det är bättre att komma etta än, till exempel, sjuhundrasjuttietta.
Såhär på kvällskvisten kan jag inte låta bli att fundera över när en bebis egentligen är som allra sötast. Är det när hon sover eller när hon är nybadad?
Kanske är det när hon sover?
Eller möjligen när hon är nybadad.
Moderna ekonomer tjatar gärna om hur viktigt det är att vara bäst på det man gör. De skulle fnysa åt den gamla olympiska devisen “Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl” om de var allmänbildade nog att känna till den.
Vad jag har påmints om i dessa olympiska spel är att det inte bara är guldmedaljen som räknas. Visst är jag lycklig över våra fem guld men det finns en annan placering som väckt lika stora känslor. Jag tänker förstås på kampen om bronset.
Anja blev lika glad för sitt brons i störtlopp som hon blev förbannat över bronset i kombinationen. Och när hon idag missade medalj i storslalom så gladdes istället Anna Ottosson över sin första mästerskapsmedalj någonsin - ett brons. Och bakom Björn Linds överlägsna seger gladdes vi åt Tobias Fredrikssons bragd när han slet sig till en bronsmedalj i onsdagens individuella sprintlopp.
Bland de största besvikelserna detta OS var däremot bronsmissarna i damernas stafett i längdskidor och herrarnas stafett i skidskytte. Visst kändes de mer snöpliga än Anna-Carin Olofssons silver i sprintloppet, där hon ju missade guldet med bara 2,7 sekunder.
Tre Kronor får naturligtvis gärna vinna guld i hockeyturneringen, men om de missar så är det det frågan om inte ett brons känns bättre än ett ett silver. Damkronorna är undantaget som bekräfter regeln, minns bara fotbolls-VM 1994.
Vår gyllene era är på samma gång en fruktbar bronsålder. Det är sålunda dags att omformulera Pierre Le Coubertains gamla devis:
Det viktigaste är inte att vinna, utan att komma trea!
Apropå mitt förrförra inlägg om att kolla upp den rätta stavningen av ett ord med hjälp av googlefight. I dessa dagar av nationalistisk yra kunde jag bara inte låta bli…
(Jag har alltså bytt plats på alla varianter av två närliggande bokstäver. Hade jag varit en annan Håkan så hade jag förmodligen skrivit ett litet program som gjort det hela automatiskt, nu blev det mer klipp-o-klistra.)
Den högsta kasten av Carina Rydbergväckte en hel del funderingar och frågor när jag läste den för fem år sedan. Jag brydde mig inte om skvallret och vem som var vem, men det här med att en författare kan sprida sin världsbild till mycket fler människor får ju vissa följder. Vad är egentligen sanning? Vem har den verkliga makten?
Även om jag inte har en bråkdel av hennes läsare så har frågan poppat upp under mitt första år som bloggare. Hur skriver jag om andra människor? Och varför? Det har hänt att jag formulerat om ett inlägg för att någon klok vän påpekat att jag varit oförsiktig i mina omdömen om en tredje person.
Men hur skulle jag agera om jag kände till något snaskigt om en person som jag inte alls hade något emot att förlöjliga eller såra? Kanske skulle jag inte våga skriva om det här, utan istället starta en privat lista för speciellt inbjudna och använda E-post. E som i elak. Det skulle säkert fylla flera syften. Genom att hålla listan privat skulle vi känna oss utvalda. E som i elit. Och genom att smäda de som står utanför skulle vi förhöja vår egen självkänsla, göra oss till den högsta kasten. E som i egotrippad.
Världen är så stor så stor
LasseLass-eliten
Mycket större än du tror
Är den egna skiten
Det är inte alla som stavar lika bra som Björn Lind. Själv brukar jag använda Google för att kontrollera stavningen, vilket jag säkert inte är ensam om. Men det var inte förrän idag som det slog mig att Googlefight är utmärkt när jag är osäker om vilken av två stavningar som är den riktiga.
