Den medfödda karaktären
Vi människor föds med en egen karaktär. Visst spelar uppfostran stor roll, men det är inte främst den som formar oss till de vi är. Om det vore så skulle till exempel tvåäggstvillingar få samma karaktär i lika hög utsträckning som enäggstvillingar, och så är det ju faktiskt inte.
Nu har det gått nio dagar sen vi fick vår lilla tös (som fortfarande saknar namn och går under benämningen “Pyret”) och vi har bara påbörjat den långa resan tillsammans där vi ska upptäcka vem hon är. Jag tänkte ge exempel på några drag i den karaktär hon har som vi redan hunnit ta del av.
Trots att hon fortfarande är liten och behändig var det en rätt så bastant tjej vi fick, hon vägde nästan 4 kilo vid födseln. Vi har också fått höra många gånger hur stark hon är. Trots att vi planerat för en vanlig förlossning blev det kejsarsnitt till slut. Det berodde på att pyret hade fått ett riktigt stadigt tag om navelsträngen. Hon ville helt enkelt inte komma till världen den elfte utan hade bestämt sig att fylla år den tolfte, precis som sin morfar.
Samtidigt är hon riktigt bra på att slappna av, särskilt på dagtid. Däremot verkar hon vara lite av en nattuggla. Från midnatt till klockan fyra på morgonen kan hon gärna ligga och äta i ett sträck.
Ett av de mer tydliga karaktärsdragen är när hon rynkar pannan ovanför de djupt blå ögonen och ger oss den där riktigt skeptiska blicken. Här syns det inte särskilt tydligt, men när hon vänder den sidan till får hon två djupt ifrågasättande veck i pannan, alldeles mellan ögonbrynen. Då, bland annat, smälter ett fadershjärta.
Många av hennes egenheter handlar förstås om utseendet. Det första vi såg var hennes hår som låg klistrat i små ormliknande vågor på hjässan. Nu när det är torrt har hon världens lenaste bruna hår. Inte krulligt eller lockigt, med i alla fall lite krokigt. Och hon har redan längre hår än sin pappa.
Men det visade sig att hon inte bara är brunett. Bak i nacken till vänster har hon en liten tuss med kritvitt hår. Det verkar vara ett område som saknar pigment, något som ingen av barnmorskorna eller läkarna kände igen att de sett tidigare. Fläckvis blondin alltså, vad det nu kan innebära för karaktären.
Under fosterstadiet har barnen en fjunig hårbeklädnad kallad lanugo. Delar av denna kan finnas kvar ett par veckor efter födslen. För pyrets del innebär det att hon har en underbar tofs på vänster öra som ger henne drag av en lodjursunge. Något som förstärks när hon börjar bli hungrig och klöser sakta med klorna, förlåt fingrarna, i luften.
Som de flesta småttingar har hon inte mycket till nacke. Huvudet sitter mer eller mindre stadigt förandrat direkt på de knubbiga axlarna. Eftersom hon ärvt sin fars vackra öronsnibbar så får dessa inte riktigt plats nu i början, utan de lägger sig liksom på axeln. Detta fick till påföljd att hon föddes med ena örat i en nittigradersvinkel så perfekt att den skulle gjort själve Pythagoras stolt.
En annan detalj som barnmorskan upptäckte redan vid första besiktningen är den lilla tand (möjligen två) som ni kan ana nertill i mitten av gapet. Och den är faktiskt riktigt kännbar, inte så att hon bits men hon sticks. Lite som en vampyr, med skillnaden att hon suger mjölk istället för blod.
Pyret står också stadigt med två rejält långa fötter på jorden. Tydligen är strumpor bland det gulligaste man kan köpa till ett barn, för det har hon redan fått ett antal par. Flera av dem går faktiskt på hennes ståtliga fossingar, men inte många veckor till.
Det allra mest utmärkande draget hos pyret är nog ändå att hon har en så söt mamma. Det i kombination med en pappa som är bra på att snacka gör att jag tror att hon kommer att bli farlig för grabbarna i grannskapet när hon kommer upp i tonåren.
Den dagen gäller det att hennes mamma och pappa kommer ihåg att uppskatta hennes unika karaktär…
Alla bebisar tycks ha en vinkel ur vilken betraktad de gör de mest underbara Churchill-imitationer. Så även pyret (då tänkte jag på den “nackfria” bliden).
Undrar om det säger något om bebisarna, eller om Churchill?
Comment by Bror Filip — 21 Jan 2006 @ 16:39
mygod Hakke - jag börjar grina för att jag blir så rörd när jag ser detta! Tusen tack för att du delar med dig till oss som nästan glömt hur det var…
Comment by sara — 21 Jan 2006 @ 17:29
Henning tycker att hon ska heta Sixten. Han förklarar: Sixten är ju snabb som blixten ju, så det måste vara ett tjejnamn ju!
Comment by Bror Filip — 21 Jan 2006 @ 18:40
*haha* Javisst, vi har fått (ännu) en kvinnlig Churchill i familjen. Men du får hälsa hennes kusin att nån Sixten är det nog inte
Sara, det händer att vi får en och annan tår i ögat själv också. Hoppas en del av minnena sitter kvar. Aporopå minnen, tänk om man kunde komma ihåg hur det var att själv vara det där lilla knytet.
Comment by hakke — 21 Jan 2006 @ 18:49
hakke: ja, jag tänkte ofta på det förut - tänk om man kunde komma ihåg hur skönt det måste ha varit att bli skjutsad i vagn överallt
Ni har världens sötaste bebis , förutom när mina var bebisar förstås =)
Comment by sara — 21 Jan 2006 @ 20:28
Hon är en riktig, riktig skönhet, den vackraste baby jag sett,förutom två som idag är tonåringar i min närhet.
Vår yngste kallade vi också för pyret, rätt länge (han är 194 cm idag).
Grattis till dottern.
Comment by RS (fd Chadie) — 21 Jan 2006 @ 21:27
Fina flickor! Den enda jag känner som föddes med tänder var min mormor - kanske var det därför hon blev 92…hmm… kunde tidigt ta för sig av det goda…
Jag har haft en elev med becksvart hår och en kritvit slinga vid pannan - skitsnyggt! Härligt att vara lite originell.
Comment by Bloggblad — 21 Jan 2006 @ 21:59
Mycket fint exemplar av bebis. Visst är det häftigt att de har så mycket egen personlighet redan från första dagen?
Comment by Anna — 21 Jan 2006 @ 23:06
Hakke, vilka underbara bilder och vilken underbar text! Jag sitter här som sara med tårar i ögonen och ett brett leende från öra till öra…
Jovisst är de personligheter från början, det märkte jag med mina två också. Tvillingar men olika från start. Alla teorier som var moderna då om att barn präglas helt av sin omgivning gick i papperskorgen direkt.
Comment by ab — 22 Jan 2006 @ 10:18
PS. Dessutom har hon två otroligt snygga föräldrar.
Comment by ab — 22 Jan 2006 @ 10:24
Grattis! Visst är det fantastiskt. För mej är det snart 23 år sedan jag fick en liten flicka med håriga öron.
Comment by Cornelia — 22 Jan 2006 @ 19:00
Alla ni som kommenterar är också söta- Kanske inte lika söta, men ändå väldigt söta
Comment by hakke — 23 Jan 2006 @ 18:17
Du har det bra du som har TVÅ prinsessor! Eller guldklimpar kanske man kan säga?!
Comment by Angela — 23 Jan 2006 @ 19:34
Ja, jag säger det igen: får man någonsin i livet vara så oförbehållsamt lycklig?
Det är som den största av presenter. Och alla människor är så snälla och rara mot en.
Nu gör sladdbarnet - sonen - militärtjänst och när han har ensam har sovit över i min lilla 1:a, hittar jag en av hans strumpor på golvet.
Det tar två veckor innan jag förmår mig att tvätta dem.
Ibland håller jag bara i strumporna …, tittar och ler för mig själv. ¨
Han fyller 20 år i juli.
Känslan är densamma.
Comment by Elisabet — 25 Jan 2006 @ 22:16
Ljuvligt!
(Både barnet och beskrivningen av alla små detaljer.) Minns min egen förundran över varje liten fläck, varje liten rörelse, varje litet särdrag hos det nyfödda barnet.
Och det blir bara bättre! (Ävan om de är en alldeles särskild sort ljuvlighet över just de minsta barnen. Extra ljuvlig just då den tiden flyr så fort.)
Comment by Babs — 27 Jan 2006 @ 13:26
Med ett leende oever hela ansiktet ser jag bilderna paa Pyret. Tack foer att du lagt ut dem!
Comment by LJ — 30 Jan 2006 @ 8:35
Och nu ler hon faktiskt tillbaka
Comment by hakke — 31 Jan 2006 @ 9:29
Tack att du delar dig med oss! Man blir så tårögd av fina bilder och underbar berättelse. Flickornas ankomst är en av mina bästa höjdpunkter i livet.
Comment by Anne-Maj — 3 Feb 2006 @ 10:42
Underbara bilder! Vår prinsessa kom några dagar innan er, den 7:e januari
Comment by Elin — 10 Feb 2006 @ 19:21