Den medfödda karaktären
Vi människor föds med en egen karaktär. Visst spelar uppfostran stor roll, men det är inte främst den som formar oss till de vi är. Om det vore så skulle till exempel tvåäggstvillingar få samma karaktär i lika hög utsträckning som enäggstvillingar, och så är det ju faktiskt inte.
Nu har det gått nio dagar sen vi fick vår lilla tös (som fortfarande saknar namn och går under benämningen “Pyret”) och vi har bara påbörjat den långa resan tillsammans där vi ska upptäcka vem hon är. Jag tänkte ge exempel på några drag i den karaktär hon har som vi redan hunnit ta del av.
Trots att hon fortfarande är liten och behändig var det en rätt så bastant tjej vi fick, hon vägde nästan 4 kilo vid födseln. Vi har också fått höra många gånger hur stark hon är. Trots att vi planerat för en vanlig förlossning blev det kejsarsnitt till slut. Det berodde på att pyret hade fått ett riktigt stadigt tag om navelsträngen. Hon ville helt enkelt inte komma till världen den elfte utan hade bestämt sig att fylla år den tolfte, precis som sin morfar.
Samtidigt är hon riktigt bra på att slappna av, särskilt på dagtid. Däremot verkar hon vara lite av en nattuggla. Från midnatt till klockan fyra på morgonen kan hon gärna ligga och äta i ett sträck.
Ett av de mer tydliga karaktärsdragen är när hon rynkar pannan ovanför de djupt blå ögonen och ger oss den där riktigt skeptiska blicken. Här syns det inte särskilt tydligt, men när hon vänder den sidan till får hon två djupt ifrågasättande veck i pannan, alldeles mellan ögonbrynen. Då, bland annat, smälter ett fadershjärta.
Många av hennes egenheter handlar förstås om utseendet. Det första vi såg var hennes hår som låg klistrat i små ormliknande vågor på hjässan. Nu när det är torrt har hon världens lenaste bruna hår. Inte krulligt eller lockigt, med i alla fall lite krokigt. Och hon har redan längre hår än sin pappa.
Men det visade sig att hon inte bara är brunett. Bak i nacken till vänster har hon en liten tuss med kritvitt hår. Det verkar vara ett område som saknar pigment, något som ingen av barnmorskorna eller läkarna kände igen att de sett tidigare. Fläckvis blondin alltså, vad det nu kan innebära för karaktären.
Under fosterstadiet har barnen en fjunig hårbeklädnad kallad lanugo. Delar av denna kan finnas kvar ett par veckor efter födslen. För pyrets del innebär det att hon har en underbar tofs på vänster öra som ger henne drag av en lodjursunge. Något som förstärks när hon börjar bli hungrig och klöser sakta med klorna, förlåt fingrarna, i luften.
Som de flesta småttingar har hon inte mycket till nacke. Huvudet sitter mer eller mindre stadigt förandrat direkt på de knubbiga axlarna. Eftersom hon ärvt sin fars vackra öronsnibbar så får dessa inte riktigt plats nu i början, utan de lägger sig liksom på axeln. Detta fick till påföljd att hon föddes med ena örat i en nittigradersvinkel så perfekt att den skulle gjort själve Pythagoras stolt.
En annan detalj som barnmorskan upptäckte redan vid första besiktningen är den lilla tand (möjligen två) som ni kan ana nertill i mitten av gapet. Och den är faktiskt riktigt kännbar, inte så att hon bits men hon sticks. Lite som en vampyr, med skillnaden att hon suger mjölk istället för blod.
Pyret står också stadigt med två rejält långa fötter på jorden. Tydligen är strumpor bland det gulligaste man kan köpa till ett barn, för det har hon redan fått ett antal par. Flera av dem går faktiskt på hennes ståtliga fossingar, men inte många veckor till.
Det allra mest utmärkande draget hos pyret är nog ändå att hon har en så söt mamma. Det i kombination med en pappa som är bra på att snacka gör att jag tror att hon kommer att bli farlig för grabbarna i grannskapet när hon kommer upp i tonåren.
Den dagen gäller det att hennes mamma och pappa kommer ihåg att uppskatta hennes unika karaktär…
