hakke snackar

Mitt sportintresse grundlades framför allt då jag satt i tv-soffan med pappa och kollade Tipsextra på lördagar. Och det fick ytterligare en skjuts av Fotbolls-VM 1974 och de båda olympiska spelen 1976, som jag kollade i tv-soffan med pappa.

En av de få sporterna jag kollade med mamma var konståkning. Jag kom att tänka på det när jag och M satt och slökollade på EM nu igår och idag (medan vi tittade på bebisen med andra ögat). Visst var det kul att höra Bengt Grives kommentarer och färgbeskrivningar, men det var ändå en av åkarna som framför allt fascinerade lille hakke.

Hennes namn var Irina Rodnina och hon vann alltid guld i paråkning tillsammans med Alexander Zaitsev. Innan jag blev gammal nog att följa henne hade hon tagit några guld med en annan partner, Alexei Ulanov. Han dumpade henne efter OS-guldet 1972 men det var hon som kom stärkt ut uppbrottet. Tio VM-guld i rad tog hon 69-78, dessutom vann hon 3 OS och 11 EM. Jag vet inte vad som gladde mig mest, hennes åkning eller det faktum att jag visste vem jag skulle heja på. (Det var viktigt att stötta segraren, i fotboll kunde jag byta i halvlek om det såg ut som om mitt första val skulle torska.)

Den andra sporten jag såg med mamma var hästhoppning, ackompanjerat av Anders Gernandts karakteristiska stämma. Aj, aj, aj, han riverrr. Vi kan notera fyrrra fel. Jag undrar om hon inte egentligen valde sport efter vem som kommenterade.

Konjunkturen har ju en tendens att påverka sittande regering när det blir dags för val, sägs det. Det stämmer säkert. Om ekonomin i landet och privatlivet går bra vill man knappast satsa på en ny häst.

Det spännande är att konjunkturen är känd för att gå i cykler. Nu är vi inne i en ekonomisk uppgång (även om det inte avspeglar sig i låg arbetslöshet). Frågan är inte om utan när det kommer en nedgång. Blir det redan före valet? Själv tycker jag det verkar skakigt, lite som våren 1990 eller 2001. Det är mycket snack om börsuppgång och fastighetspriser. Samtidigt är den stora flugan att spela poker om pengar.

Just det här med värdet på fastigheter verkar centralt den här gången. Nu när vi är tre i familjen är det ganska trångt att bo i en lägenhet på 50 kvadrat, men jag skulle inte vilja ge mig in i bostadsägande just nu. Vad man än tittar på betingar 3,2 miljoner. Inte baserat på vad det kostar att bygga eller vilket skick det är på huset eller lägenheten, utan för att det är vad man har råd att betala i ett hushåll med två löner med dagens låga räntor.

Jag läste en kommentar till fastighetspriserna i DN igår (i kulturdelen lustigt nog) som var tankeväckande. Genom att räntan är såpass låg hålls fastighetspriserna uppe. De som äger en villa eller bostadsrätt i större städer kan belåna denna och använda pengarna till att förverkliga drömmar, alltså konsumera. Vilket håller konjunkturen uppe, vilket är bra för sittande regering. Som alltså vill hålla räntan nere, eller rättare att Riksbanken fortsätter hålla räntan nere.

Lustigt nog baseras den låga inflationen, och därmed den låga räntan, på att priserna på just fastigheter inte räknas med vid beräkningen av inflationen. Eftersom fastighetspriserna stigit med 10% om året på slutet skulle det annars ge en betydligt högre inflation

Jag tycker det låter skrämmande. Dels undrar jag hur folk vågar belåna sig på det sättet, dels verkar det viktigare för politiker (oavsett höger/vänster-tillhörighet) att vinna höstens val än att säkerställa en långsiktigt stabil utveckling.

Eller är jag bara pessimist?