Alla våra bilar
Det här är registreringsnumren på de bilar jag bott med:
- MA 68520 (gräddvit folkabubbla)
- MB 5943 (grönvita folkvagnsbussen Blixten)
- YAS 838 (bubbla i Australien)
- GPH 213 (Blixtens andra skylt)
- EXJ 323 (röd Fiat 128)
- GZN 747 (fläckvis grön Volvo 245)
- LGT 351 (beige Volvo 244)
- OEG 824 (rostgrå Toyota Corolla kallad Boris)
- JDP 937 (vit Opel Astra vid namn Doris)
Det jag minns bäst från första bilen är de breda svarta plattorna under förardörrarna. Dels fungerade de perfekt som trappsteg för en liten grabb, dels var det mysigt att stå där och balansera medan man höll i handtaget på den öpnna bildörren. Bubblan i Australien hade säkert samma egenskaper, men då hade jag hunnit bli fem år och mer intresserad av att fråga om vi inte var framme snart. Och ifall flest av de bilar vi mötte var röda (Björns färg) eller blå (då jag vann).
Folkabussen var första bilen som fick ett eget namn, även om jag var för liten för att uppfatta ironin. Det var en perfekt laståsna som framför allt rymde en hel hop med barn när vi åkte på orienteringstävling. Den största bedriften var ändå när den stått still i ett garage i Göteborg i två år medan vi bodde i Australien, då den startade på första försöket vid hemkomsten.
Den lilla mörkröda fiaten var en makalös bil. Vi var fyra bröder och två föräldrar som lyckades packa in oss själva med familjetält, sovsäckar, gasolkök och all annan packning som behövdes för en veckas orientering på femdagars. Utan vare sig takräcke eller släpkärra. Jag vill minnas att det var lite trångt för benen, där jag satt i ett hörn och lysnade på Abba i min batteridrivna kasettradio. Givetvis utan säkerhetsbälte.
Den gröna volvon var den första bilen jag hjälpte till att byta däck på. Och jag tjänade några tior på att slipa och måla över ett femtital rostfläckar på sidorna. Tyvärr hade pappa fått tag i en helt annan nyans av grönt så resultatet hånades av bröderna.
Men framför allt var det i denna bilen jag övningskörde med föräldrarna. Värsta upplevelsen var en gång med mamma vid sidan när jag hade för bråttom att lägga om ratten på väg ut från en fickparkering. Då blev det ett långt skrapmärke längs hela högersidan. Det bästa var när jag fått körkortet och kunde ta första turerna helt på egen hand till Bengtsfors (där det av någon anledning bodde betydligt fler söta flickor än i Åmål).
Den beiga 242:an fick jag aldrig riktigt samma känslor för, förmodligen för att jag glyttade hemifrån i samma veva. Men det var ändå den bilen jag körde i diket när jag var ute och åkte med L, som några veckor senare skulle bli min första långvariga flickvän. Tur att det bara gick i knappa 20 km/h.
Toyotan hörde först till föräldrarna och var den bil mina yngre bröder övningskörde i. Bland annat en tur ner i diket med höger framskärm. När föräldrarna så småningom köpte en ny Toyota utan de besvärande rostangreppen så skickade de den gamla trotjänaren till mig, där han genast begåvades med ett namn. Sommaren 2000 tog Boris med M och mig runt på en fyra veckor lång bilsemester i Sydsverige och Danmark. Det regnade nog mer än 25 av dagarna. Och rosten frodades. För två år sen var det bara att åka till skroten, det skulle ha kostat ett par månadslöner att få honom igenom besiktningen. Trots att motorn var lika pigg som alltid.
Under sista månaderna med Boris hade jag fått ett jobb långt hemifrån och blivit beroende av bil. För första gången i mitt liv skulle jag köpa en egen. Efter att ha läst på ordentligt i böcker, tidningar och på webben så var det en bekant vars gamle far skulle sälja sin sex år gamla Astra, som bara gått 5000 mil. Och efter en tveksam inledning (med lös sidolist, glapp i ena högtalaren och en vibrerande växelspaksknopp) har hon blivit en trotjänare. Nu står hon ute på sin parkeringsplats och fryser. Om några dagar eller veckor ska hon köra oss till förlossningen, och sen blir det tid för bilbarnstol och barnvagn.
Då är det nog snart dags för en ny bil igen. Kanske en kombi?
Det är märkligt med bilar. Men å andra sidan kanske det inte är så konstigt då de inte sällan finns med i ett sammanhang under kanske många år. Det ger många minnen tillsammans med bilen.
Möjligen är jag lite fördomsfull, men jag har både manliga och kvinnliga bekanta, och så långt jag kan förstå det är det mestadels männen som kan rabbla upp alla gamla bilnummer. Av de kvinnor som jag känner kommer de knappast ihåg bilmodellen, möjligen färgen.
Jag vet att det finns undantag, min hustru t.ex. som alltid har gillat bilar, även om hon nog inte minns alla bilnummer kommer hon ihåg samtliga bilmodeller hon har varit ägare till. Något som i min världsbild är unikt bland kvinnor.
Rätta mig om jag har fel.
Comment by Nisse Lovemyhr — 8 Jan 2006 @ 14:10
Nisse - när jag läste inlägget tänkte jag samma sak! Men några kan jag eftersom jag gillar att göra ord av kombinationerna. Två slapp jag, de var “färdiga”: DDR och BRA. Sen har vi haft Ge Henne Rätt, DoPGåva och nu TeoDiCé-problemet. Jag gick bet på JZH…
Men länsbokstäverna…. Öööööhhh… trist. F.ö. har jag inget förhållande till Bilen. Den är ett fortskaffningsmedel.
Comment by Bloggblad — 8 Jan 2006 @ 15:27
Det kanske är så att vissa har ett förhållande till bilen medan andra hellre har ett förhållande i bilen?
Ärligt talat måste jag fundera både en och två gånger när jag ska uppge registreringsnumret på min nuvarande bil. Nån gång i början skojade vi om “Jan Doris Palsternacka” så det brukar jag komma ihåg, det är värre med siffrorna.
När jag var 8-12 år däremot var det jättelätt att komma ihåg. Men jag får erkänna att jag ringde hem för att få de första tre på listan, mina egna minnen börjar med Blixtens GPH213 (Gå På Händer). Och visst, det var inte mamma jag ringde och frågade. Undrar om hon hade kunnat svara lika bra som pappa?
Comment by hakke — 8 Jan 2006 @ 17:17
På a) svarar jag: Genomskådad…
På b) svarar jag: Det är åldern!
På c) svarar jag: Troligen inte!
Comment by Bloggblad — 8 Jan 2006 @ 21:44
Jag kommer ihåga varenda bil vi hade hemma…plus mina egna och morfars och brorsans och min moster och morbrors. Viktiga saker ju!
Men registreringsnummer bara fläckvis, som min första CNB 091 röd Amazon, sånt glömmer man aldrig!
Sambon kommer ihåg alla sina 28 bilar, men det blir lite kinkigare med registreringsnummer där också.
Kan iofs bero på antalet
Comment by Helena — 8 Jan 2006 @ 21:59
Bloggblad: Tack för dina lysande klargöranden!
Helena: Wow! Siffran 28 imponerar. Men det är inte lika imponerande som en röd Amazon. WOW!!!
Comment by hakke — 8 Jan 2006 @ 22:04
Det finns två hyrda folkor som kanske inte bör räknas, men som ändå kanske åstadkommit något minnesspår?
Comment by bengt — 9 Jan 2006 @ 1:40
När vi åkte kryssningsfartyget hem från Australien har jag vaga minnen av att vi hyrde bil på Nya Zeeland. Och möjligen också i England, där jag vet att vi besökte Stonehenge. Annars går jag nog bet.
En annan hyrbil som kunde fått vara med är den blå Vauxhall Astra jag rattade i två-tre månader hösten 1992 när jag var på kontrakt i England. Det är hittills enda gången jag kört i vänstertrafik, vilket var rätt ansträngande till en början. Efter första turen från flygplatsen till hotellet var jag helt genomsvettig. Tyvärr har jag glömt bort registreringsnumret.
Comment by hakke — 9 Jan 2006 @ 7:18
Synd att vi sålde vår gamla Volvo-kombi precis! Den hade stått sedan i maj på garageuppfarten…
Comment by Svensson — 11 Jan 2006 @ 23:32
Vi hade en Volvo som hette HUJ:en, det glömmer jag aldrig. Gissa om den gick fort?!
Men den vita Toyotan kommer alltid vara “kylskåpet”.
Bästa kompisen bytte från en Britney Spears-bil med läppglansfärg till en med registreringsskylten SUX. Det var ett byte uppåt, men inte på pappret.
Comment by Sentenser — 15 Jan 2006 @ 18:52