Alla våra bilar
Det här är registreringsnumren på de bilar jag bott med:
- MA 68520 (gräddvit folkabubbla)
- MB 5943 (grönvita folkvagnsbussen Blixten)
- YAS 838 (bubbla i Australien)
- GPH 213 (Blixtens andra skylt)
- EXJ 323 (röd Fiat 128)
- GZN 747 (fläckvis grön Volvo 245)
- LGT 351 (beige Volvo 244)
- OEG 824 (rostgrå Toyota Corolla kallad Boris)
- JDP 937 (vit Opel Astra vid namn Doris)
Det jag minns bäst från första bilen är de breda svarta plattorna under förardörrarna. Dels fungerade de perfekt som trappsteg för en liten grabb, dels var det mysigt att stå där och balansera medan man höll i handtaget på den öpnna bildörren. Bubblan i Australien hade säkert samma egenskaper, men då hade jag hunnit bli fem år och mer intresserad av att fråga om vi inte var framme snart. Och ifall flest av de bilar vi mötte var röda (Björns färg) eller blå (då jag vann).
Folkabussen var första bilen som fick ett eget namn, även om jag var för liten för att uppfatta ironin. Det var en perfekt laståsna som framför allt rymde en hel hop med barn när vi åkte på orienteringstävling. Den största bedriften var ändå när den stått still i ett garage i Göteborg i två år medan vi bodde i Australien, då den startade på första försöket vid hemkomsten.
Den lilla mörkröda fiaten var en makalös bil. Vi var fyra bröder och två föräldrar som lyckades packa in oss själva med familjetält, sovsäckar, gasolkök och all annan packning som behövdes för en veckas orientering på femdagars. Utan vare sig takräcke eller släpkärra. Jag vill minnas att det var lite trångt för benen, där jag satt i ett hörn och lysnade på Abba i min batteridrivna kasettradio. Givetvis utan säkerhetsbälte.
Den gröna volvon var den första bilen jag hjälpte till att byta däck på. Och jag tjänade några tior på att slipa och måla över ett femtital rostfläckar på sidorna. Tyvärr hade pappa fått tag i en helt annan nyans av grönt så resultatet hånades av bröderna.
Men framför allt var det i denna bilen jag övningskörde med föräldrarna. Värsta upplevelsen var en gång med mamma vid sidan när jag hade för bråttom att lägga om ratten på väg ut från en fickparkering. Då blev det ett långt skrapmärke längs hela högersidan. Det bästa var när jag fått körkortet och kunde ta första turerna helt på egen hand till Bengtsfors (där det av någon anledning bodde betydligt fler söta flickor än i Åmål).
Den beiga 242:an fick jag aldrig riktigt samma känslor för, förmodligen för att jag glyttade hemifrån i samma veva. Men det var ändå den bilen jag körde i diket när jag var ute och åkte med L, som några veckor senare skulle bli min första långvariga flickvän. Tur att det bara gick i knappa 20 km/h.
Toyotan hörde först till föräldrarna och var den bil mina yngre bröder övningskörde i. Bland annat en tur ner i diket med höger framskärm. När föräldrarna så småningom köpte en ny Toyota utan de besvärande rostangreppen så skickade de den gamla trotjänaren till mig, där han genast begåvades med ett namn. Sommaren 2000 tog Boris med M och mig runt på en fyra veckor lång bilsemester i Sydsverige och Danmark. Det regnade nog mer än 25 av dagarna. Och rosten frodades. För två år sen var det bara att åka till skroten, det skulle ha kostat ett par månadslöner att få honom igenom besiktningen. Trots att motorn var lika pigg som alltid.
Under sista månaderna med Boris hade jag fått ett jobb långt hemifrån och blivit beroende av bil. För första gången i mitt liv skulle jag köpa en egen. Efter att ha läst på ordentligt i böcker, tidningar och på webben så var det en bekant vars gamle far skulle sälja sin sex år gamla Astra, som bara gått 5000 mil. Och efter en tveksam inledning (med lös sidolist, glapp i ena högtalaren och en vibrerande växelspaksknopp) har hon blivit en trotjänare. Nu står hon ute på sin parkeringsplats och fryser. Om några dagar eller veckor ska hon köra oss till förlossningen, och sen blir det tid för bilbarnstol och barnvagn.
Då är det nog snart dags för en ny bil igen. Kanske en kombi?
