Utan ett spår
Jag kan bli fascinerad av de moderna konstnärer som skapar konst med sitt eget liv. Någon bestämmer sig för att leva isolerad med bara en webbkamera till sällskap. En annan opererar in elektronik i den egna kroppen. En tredje ”utsätter sig” för alla tänkbara skönhetsbehandlingar.
Jag vet precis vad jag skulle vilja göra om jag själv var den sortens konstnär. Jag skulle försöka leva ett halvår här i Sverige utan att lämna några elektroniska spår. I alla fall inga spår som kan kopplas till mig.
När jag lever mitt vanliga liv idag lämnar jag sådana spår efter mig på så många olika sätt att jag inte har någon riktig överblick. Om min integritet är en rustning så ser den nu för tiden ut som ett veritabelt såll. Det skulle inte bli lätt att täta alla läckor.
Skulle det över huvud taget gå?
Jag skulle förstås vara tvungen att ta ut tillräckligt med kontanter i förväg för att klara mig i sex månader så jag slipper använda något bankomatkort eller ta ut pengar på annat sätt.
Jag skulle inte kunna jobba kvar där jag är idag. Varje gång jag går in eller ut från kontoret använder jag mitt personliga kort för att öppna dörren. Och jag vill ju inte använda datorn där jag loggar in med mitt personliga användarnamn.
Bredbandet hemma får jag också låta bli, det är personligt. Däremot kan jag ju använda datorer på biblioteken, så länge jag inte loggar in på min e-post eller någon annan webbsida. Och telefon får jag klara mig utan, där registreras varje samtal både från hemtelefonen och från mobilen.
Eftersom varje räkning registreras får jag använda autogiro eller betala i förskott. Målet måste vara att inga räkningar droppar in under tiden, men skulle det ändå ske får jag ge kontanter till någon bekant som kan betala dem åt mig.
Jag kan inte använda något av mina kort på Konsum, ICA, OKQ8 eller biblioteket. Och naturligtvis inte kontokortet.
Resor med lokaltrafik funkar bra, varken remsor eller månadskort är personliga. Även bilresor går bra så länge jag inte åker genom biltullarna kring Stockholm. Åka tåg är också opersonligt men det går inte att flyga, där måste man uppge namn och legitimera sig.
Ännu värre skulle det bli om jag också vill undvika att fastna på någon bevakningskamera. Det är ju inte precis någon offentlig uppgift var dessa sitter. Men om huvudsaken är att inte lämna spår som kan kopplas till mig själv så fick jag väl ha toupé, lösskägg och solglasögon när jag gick ut.
Men livet handlar inte framför allt om vad vi låter bli. Det verkligt intressanta är ju vad vi faktiskt gör.
Jag skulle fortfarande kunna sova, äta, motionera, gå på muggen och umgås med mina nära och kära. Och även om jag inte kunde jobba kvar där jag är idag betyder det inte att jag skull behöva sakna sysselsättning. Kanske skulle jag skriva en bok. Eller komponera en låt som kvalade in till melodifestivalen, det var en dröm jag hade förr.
Vad har jag glömt? Kom gärna med förslag på ytterligare spår att sopa igen och fler spårfria aktiviteter.
Risken är ju att du blir fotad av någon förbipasserande bloggare som vill ha miljöbilder till sin blogg. Och då ligger du ju on-line, digitaliserad och jävlig.
Comment by Johnny — 3 Jan 2006 @ 9:47
Tur då att alla bloggare har en gul blinkande lamp på huvudet så man ser dom på långt håll och kan välja en annan väg.
Ärligt talat funderade jag på att undanta digitala bilder från de elektroniska spåren. Med tanke på alla övervakningskameror, mobiltelefoner och vanliga digitalkameror skulle det annars innebära total isolering. Och det intressanta vore ju att låta bli att isolera sig samtidigt som man undvek att lämna spår.
Comment by hakke — 3 Jan 2006 @ 10:13
Är det därför jag njuter extra mycket om jag är någonstans där ingen vet att jag är och ingen ser mig eller bryr sig?
(Fast om jag drar iväg långt tar jag mobilen med mig - kan ju bli överfallen av en sexgalen älg…)
Comment by Bloggblad — 3 Jan 2006 @ 13:03
Snacka om att de kan kolla upp en på biblioteket. Du skulle bara ana vilken skuggbild de skulle kunna bygga upp om mig.
Comment by mamselamsen — 3 Jan 2006 @ 14:09
köp en bok det säjer jag nu em chock bok typ skogsliv vid
sätt dej i skogren okcså läs okcså ät blåbär snara ripa jagra björn okcså ätrer du upp alltning men oj oj
björnen hade en spårsändare på sej som du åt upp så nu kommrer det pipa om dej i tid okcså evighet det säjer jag nu yo
den gubben gick inte alls
yo
Comment by embryo — 3 Jan 2006 @ 14:33
Bloggblad: Visst är det så!
mamselamsen: Jag kan tänka mig det. Undrar om det var sådan info som låg till grunden för vilka USA skickade till Guantanamo. “Kolla, hon har lånat Pippi Långstrump två gånger! Hela samhället kommer att rasa om vi inte syr in henne illa kvickt.“
Comment by hakke — 3 Jan 2006 @ 14:34
embryo: Nä med spårsändare i magen gick han inte långt, stackars gubben. Och även med blogg gick det illa, många elektriska spår blir det. Men det gör inget för blogg är ju ändå så 2005, eller hur? Yo.
Comment by hakke — 3 Jan 2006 @ 14:36
Det är nog svårt att undgå att lämna spår efter sig. Mobilen på, bastationen vet var du är. Trängselskatten, dina resvanor registreras. Allmänna kommunikation, övervakningskameror överallt. Ja, det mesta vi gör registreras mer eller mindre öppet och mycket sker mer dolt.
Annica
Comment by Annica Tiger — 5 Jan 2006 @ 4:28
Precis. Just därför vore det en konst att leva öppet, men ändå undvika att synas i alla register. Men som sagt, kamerorna kommer man knappast undan idag.
Comment by hakke — 5 Jan 2006 @ 9:14