hakke snackar

Vi har fortfarande inte kommit på vad pyret heter. Hade hon varit lite mer talför kunde vi ju ha frågat henne själv, men det är hon inte. Än. Vi har en lista med ett tiotal namn kvar som vi provsmakar, men ännu har vi inte lyckats bestämma oss.

Förra veckan släppte SCB namnstatistiken för 2005 där hittar man bland annat hittar de 100 vanligaste flick- och pojknamnen. Där finns även listor över vilka som ökar och minskar snabbast just nu. Förra året minskade tydligen Sofie med 37,2 % medan Amelia ökade med 262,5. Vill man se lite mer statistik kan man gå till namnarkivet. Där finns uppgifter fram till 2002, men det finns också lite annan information. Till exempel att Sofie betyder vishet eller att Amelia användes första gången 1801.

Igår eftermuddag tog vi med pyret på första besöket hos BVC. Hon har nu kravlat sig lite över 4 kilo och sträckt ut sig till 53 cm.

Jag funderade häromdagen på om dom ändrade rutinerna kring matningen har fått någon effekt på hur långa vi blir. När jag var nyfödd på 60-talet blev jag lagd i en kuvös på BB. Exakt var fjärde timme fick mamma låna mig och ge mig mat. Nu har det varit “fria mattider” som gällt ett par decennier, varje baby ska få mat precis så ofta och länge dom vill. Det borde ju kunna innebära att fler i min generation blev något undernärda, och därmed lite kortare. Eller kanske åtmnistone lite tunnare?

Den officiella statistiken över vikt och längd från SCB visar på ganska små skillnader, men ändå mätbara. Det blir lite tydligare i pliktverkets statistik från mönstringen, som sträcker sig från 1962-2000. Under denna period har medellängden för 18-åriga grabbar ökat med 2,5 cm. Men öknigen har inte varit helt jämn. Det var en liten dipp 1982-1986, där det till och med saknas statistik från tre av åren - just när jag mönstrade lustigt nog. Man anar en konspiration av gigantiska mått.

I mitt fortsatta sökande efter Sanningen hamnar jag hos fetmaparadoxen, som visar att vår BMI ökat explosionsartat de senaste 20 åren på grund av ytterligare andra konspirationer. Denna gången dessutom amerikanska konspirationer, vilket gör det hela ännu lömskare. Men så dags inser jag att förmiddagens kafferast nog är slut, så det får ni själva luska vidare i medan jag återgår till jobbet. Och att fundera ut lämpliga namn till pyret.

Tillbaks igen på jobbet efter två veckors pappaledighet. Det var verkligen inte kul att lämna stora och lilla älsklingen i morse, men det känns ju bra att börja med en såpass kort arbetsvecka.

Jag läste nån gång för länge sedan en annan nybliven pappas tankar. På väg hem från BB kände han sig upprörd över att livet pågick som vanligt för alla andra. Som om någonting någonsin kunde bli sig likt igen efter det fantastiska som hade hänt!

Jag tänkte på det när vi åkte hem. Men jag kände snarare att det var fullt naturligt att världen i övrigt fortsätter snurra som vanligt. Det fantastiska som hänt var ju vårt lilla underverk, inte hela världens. Det märkliga är istället att jag ska återgå till världen utanför igen och snurra med redan efter två veckor.

Just nu känns det lite snurrigt.

Jag undrar om det finns något annat språk som har ett begrepp liknande vår svenska jantelag. Vi har en stark tradition av att inte förhäva oss. Kanske är det däför som Maleandro bestämde att nästa ämne i bloggstafetten skulle vara “Jag är bättre än du, därför att…”.

Egentligen gick ämnet till theWitch, men eftersom hon fortfarande är kvar i omklädningsrummet och stretchar fick jag äran att ta över pinnen på denna sträckan.

(more…)

Vi människor föds med en egen karaktär. Visst spelar uppfostran stor roll, men det är inte främst den som formar oss till de vi är. Om det vore så skulle till exempel tvåäggstvillingar få samma karaktär i lika hög utsträckning som enäggstvillingar, och så är det ju faktiskt inte.

Nu har det gått nio dagar sen vi fick vår lilla tös (som fortfarande saknar namn och går under benämningen “Pyret”) och vi har bara påbörjat den långa resan tillsammans där vi ska upptäcka vem hon är. Jag tänkte ge exempel på några drag i den karaktär hon har som vi redan hunnit ta del av.

Trots att hon fortfarande är liten och behändig var det en rätt så bastant tjej vi fick, hon vägde nästan 4 kilo vid födseln. Vi har också fått höra många gånger hur stark hon är. Trots att vi planerat för en vanlig förlossning blev det kejsarsnitt till slut. Det berodde på att pyret hade fått ett riktigt stadigt tag om navelsträngen. Hon ville helt enkelt inte komma till världen den elfte utan hade bestämt sig att fylla år den tolfte, precis som sin morfar.

Samtidigt är hon riktigt bra på att slappna av, särskilt på dagtid. Däremot verkar hon vara lite av en nattuggla. Från midnatt till klockan fyra på morgonen kan hon gärna ligga och äta i ett sträck.

Ett av de mer tydliga karaktärsdragen är när hon rynkar pannan ovanför de djupt blå ögonen och ger oss den där riktigt skeptiska blicken. Här syns det inte särskilt tydligt, men när hon vänder den sidan till får hon två djupt ifrågasättande veck i pannan, alldeles mellan ögonbrynen. Då, bland annat, smälter ett fadershjärta.

Många av hennes egenheter handlar förstås om utseendet. Det första vi såg var hennes hår som låg klistrat i små ormliknande vågor på hjässan. Nu när det är torrt har hon världens lenaste bruna hår. Inte krulligt eller lockigt, med i alla fall lite krokigt. Och hon har redan längre hår än sin pappa.

Men det visade sig att hon inte bara är brunett. Bak i nacken till vänster har hon en liten tuss med kritvitt hår. Det verkar vara ett område som saknar pigment, något som ingen av barnmorskorna eller läkarna kände igen att de sett tidigare. Fläckvis blondin alltså, vad det nu kan innebära för karaktären.

Under fosterstadiet har barnen en fjunig hårbeklädnad kallad lanugo. Delar av denna kan finnas kvar ett par veckor efter födslen. För pyrets del innebär det att hon har en underbar tofs på vänster öra som ger henne drag av en lodjursunge. Något som förstärks när hon börjar bli hungrig och klöser sakta med klorna, förlåt fingrarna, i luften.

Som de flesta småttingar har hon inte mycket till nacke. Huvudet sitter mer eller mindre stadigt förandrat direkt på de knubbiga axlarna. Eftersom hon ärvt sin fars vackra öronsnibbar så får dessa inte riktigt plats nu i början, utan de lägger sig liksom på axeln. Detta fick till påföljd att hon föddes med ena örat i en nittigradersvinkel så perfekt att den skulle gjort själve Pythagoras stolt.

En annan detalj som barnmorskan upptäckte redan vid första besiktningen är den lilla tand (möjligen två) som ni kan ana nertill i mitten av gapet. Och den är faktiskt riktigt kännbar, inte så att hon bits men hon sticks. Lite som en vampyr, med skillnaden att hon suger mjölk istället för blod.

Pyret står också stadigt med två rejält långa fötter på jorden. Tydligen är strumpor bland det gulligaste man kan köpa till ett barn, för det har hon redan fått ett antal par. Flera av dem går faktiskt på hennes ståtliga fossingar, men inte många veckor till.

Det allra mest utmärkande draget hos pyret är nog ändå att hon har en så söt mamma. Det i kombination med en pappa som är bra på att snacka gör att jag tror att hon kommer att bli farlig för grabbarna i grannskapet när hon kommer upp i tonåren.

Den dagen gäller det att hennes mamma och pappa kommer ihåg att uppskatta hennes unika karaktär…

Mitt sportintresse grundlades framför allt då jag satt i tv-soffan med pappa och kollade Tipsextra på lördagar. Och det fick ytterligare en skjuts av Fotbolls-VM 1974 och de båda olympiska spelen 1976, som jag kollade i tv-soffan med pappa.

En av de få sporterna jag kollade med mamma var konståkning. Jag kom att tänka på det när jag och M satt och slökollade på EM nu igår och idag (medan vi tittade på bebisen med andra ögat). Visst var det kul att höra Bengt Grives kommentarer och färgbeskrivningar, men det var ändå en av åkarna som framför allt fascinerade lille hakke.

Hennes namn var Irina Rodnina och hon vann alltid guld i paråkning tillsammans med Alexander Zaitsev. Innan jag blev gammal nog att följa henne hade hon tagit några guld med en annan partner, Alexei Ulanov. Han dumpade henne efter OS-guldet 1972 men det var hon som kom stärkt ut uppbrottet. Tio VM-guld i rad tog hon 69-78, dessutom vann hon 3 OS och 11 EM. Jag vet inte vad som gladde mig mest, hennes åkning eller det faktum att jag visste vem jag skulle heja på. (Det var viktigt att stötta segraren, i fotboll kunde jag byta i halvlek om det såg ut som om mitt första val skulle torska.)

Den andra sporten jag såg med mamma var hästhoppning, ackompanjerat av Anders Gernandts karakteristiska stämma. Aj, aj, aj, han riverrr. Vi kan notera fyrrra fel. Jag undrar om hon inte egentligen valde sport efter vem som kommenterade.

Konjunkturen har ju en tendens att påverka sittande regering när det blir dags för val, sägs det. Det stämmer säkert. Om ekonomin i landet och privatlivet går bra vill man knappast satsa på en ny häst.

Det spännande är att konjunkturen är känd för att gå i cykler. Nu är vi inne i en ekonomisk uppgång (även om det inte avspeglar sig i låg arbetslöshet). Frågan är inte om utan när det kommer en nedgång. Blir det redan före valet? Själv tycker jag det verkar skakigt, lite som våren 1990 eller 2001. Det är mycket snack om börsuppgång och fastighetspriser. Samtidigt är den stora flugan att spela poker om pengar.

Just det här med värdet på fastigheter verkar centralt den här gången. Nu när vi är tre i familjen är det ganska trångt att bo i en lägenhet på 50 kvadrat, men jag skulle inte vilja ge mig in i bostadsägande just nu. Vad man än tittar på betingar 3,2 miljoner. Inte baserat på vad det kostar att bygga eller vilket skick det är på huset eller lägenheten, utan för att det är vad man har råd att betala i ett hushåll med två löner med dagens låga räntor.

Jag läste en kommentar till fastighetspriserna i DN igår (i kulturdelen lustigt nog) som var tankeväckande. Genom att räntan är såpass låg hålls fastighetspriserna uppe. De som äger en villa eller bostadsrätt i större städer kan belåna denna och använda pengarna till att förverkliga drömmar, alltså konsumera. Vilket håller konjunkturen uppe, vilket är bra för sittande regering. Som alltså vill hålla räntan nere, eller rättare att Riksbanken fortsätter hålla räntan nere.

Lustigt nog baseras den låga inflationen, och därmed den låga räntan, på att priserna på just fastigheter inte räknas med vid beräkningen av inflationen. Eftersom fastighetspriserna stigit med 10% om året på slutet skulle det annars ge en betydligt högre inflation

Jag tycker det låter skrämmande. Dels undrar jag hur folk vågar belåna sig på det sättet, dels verkar det viktigare för politiker (oavsett höger/vänster-tillhörighet) att vinna höstens val än att säkerställa en långsiktigt stabil utveckling.

Eller är jag bara pessimist?

Någon kanske har märkt att det inte gått att lämna kommentarer här under dagen, eller för den del natten innan dagen. Vill bara tala om att nu ska det fungera igen. Förhoppningsvis är hakke snackar nu också snabbare än vanligt, inte med att skriva nya inlägg men väl med att ladda i din favoritwebbläsare.

Jag kan dock inte ta åt mig varken kritiken eller äran själv. Allt beror på att människorna som driver Blogsome gjort en uppdatering på serversidan. Medan de förde över data till de nya servrarna kunde jag heller inte skriva ett inlägg och berätta om problemen. Ber om ursäkt att jag inte hade bättre koll i förväg, men jag har tagit för vana att fullsändigt strunta i att läsa det forum där de berättar om sina planer. Dumt va?

50 cm och 3915 gram bebis, född torsdag 12 januari en minut efter midnatt.

Vi kom hem från BB igår och allt är kaos. Eftersom världen uppstod ur kaos tar vi det som ett gott tecken.

Att Einstein var ett geni det är klart
Med sitt lustiga krökta rum
Han var före sin tid, både upplyste och smart
Men själv är jag relativt dum

Att ljuset är snabbt är ju sant och visst
Men jag frågar nu ändå förlägen:
När lamporna släcks och det svartnar till sist
Vart tar ljuset egentligen vägen?

(föregående vers, 4 januari)

Det här registreringsnumren på de bilar jag bott med:

1. MA 68520 (gräddvit folkabubbla)
2. MB 5943 (grönvita folkvagnsbussen Blixten)
3. YAS 838 (bubbla i Australien)
4. GPH 213 (Blixtens andra skylt)
5. EXJ 323 (röd Fiat 128)
6. GZN 747 (fläckvis grön Volvo 245)
7. LGT 351 (beige Volvo 244)
8. OEG 824 (rostgrå Toyota Corolla kallad Boris)
9. JDP 937 (vit Opel Astra vid namn Doris)

Det jag minns bäst från första bilen är de breda svarta plattorna under förardörrarna. Dels fungerade de perfekt som trappsteg för en liten grabb, dels var det mysigt att stå där och balansera medan man höll i handtaget på den öpnna bildörren. Bubblan i Australien hade säkert samma egenskaper, men då hade jag hunnit bli fem år och mer intresserad av att fråga om vi inte var framme snart. Och ifall flest av de bilar vi mötte var röda (Björns färg) eller blå (då jag vann).

Folkabussen var första bilen som fick ett eget namn, även om jag var för liten för att uppfatta ironin. Det var en perfekt laståsna som framför allt rymde en hel hop med barn när vi åkte på orienteringstävling. Den största bedriften var ändå när den stått still i ett garage i Göteborg i två år medan vi bodde i Australien, då den startade på första försöket vid hemkomsten.

Den lilla mörkröda fiaten var en makalös bil. Vi var fyra bröder och två föräldrar som lyckades packa in oss själva med familjetält, sovsäckar, gasolkök och all annan packning som behövdes för en veckas orientering på femdagars. Utan vare sig takräcke eller släpkärra. Jag vill minnas att det var lite trångt för benen, där jag satt i ett hörn och lysnade på Abba i min batteridrivna kasettradio. Givitvis utan säkerhetsbälte.

Den gröna volvon var den första bilen jag hjälpte till att byta däck på. Och jag tjänade några tior på att slipa och måla över ett femtital rostfläckar på sidorna. Tyvärr hade pappa fått tag i en helt annan nyans av grönt så resultatet hånades av bröderna.
Men framför allt var det i denna bilen jag övningskörde med föräldrarna. Värsta upplevelsen var en gång med mamma vid sidan när jag hade för bråttom att lägga om ratten på väg ut från en fickparkering. Då blev det ett långt skrapmärke längs hela högersidan. Det bästa var när jag fått körkortet och kunde ta första turerna helt på egen hand till Bengtsfors (där det av någon anledning bodde betydligt fler söta flickor än i Åmål).

Den beiga 242:an fick jag aldrig riktigt samma känslor för, förmodligen för att jag glyttade hemifrån i samma veva. Men det var ändå den bilen jag körde i diket när jag var ute och åkte med L, som några veckor senare skulle bli min första långvariga flickvän. Tur att det bara gick i knappa 20 km/h.

Toyotan hörde först till föräldrarna och var den bil mina yngre bröder övningskörde i. Bland annat en tur ner i diket med höger framskärm. När föräldrarna så småningom köpte en ny Toyota utan de besvärande rostangreppen så skickade de den gamla trotjänaren till mig, där han genast begåvades med ett namn. Sommaren 2000 tog Boris med M och mig runt på en fyra veckor lång bilsemester i Sydsverige och Danmark. Det regnade nog mer än 25 av dagarna. Och rosten frodades. För två år sen var det bara att åka till skroten, det skulle ha kostat ett par månadslöner att få honom igenom besiktningen. Trots att motorn var lika pigg som alltid.

Under sista månaderna med Boris hade jag fått ett jobb långt hemifrån och blivit beroende av bil. För första gången i mitt liv skulle jag köpa en egen. Efter att ha läst på ordentligt i böcker, tidningar och på webben så var det en bekant vars gamle far skulle sälja sin sex år gamla Astra, som bara gått 5000 mil. Och efter en tveksam inledning (med lös sidolist, glapp i ena högtalaren och en vibrerande växelspaksknopp) har hon blivit en trotjänare. Nu står hon ute på sin parkeringsplats och fryser. Om några dagar eller veckor ska hon köra oss till förlossningen, och sen blir det tid för bilbarnstol och barnvagn.

Då är det nog snart dags för en ny bil igen. Kanske en kombi?