hakke snackar

Vissa grejer kommer man helt enkelt ihåg. Det där har alltid fascinerat mig. Saker som poppar upp i skallen vare sig man vill eller inte. Saker som inte poppar upp hur mycket man än försöker. Minnen som väller fram för att man doppar en skorpa i sin tekopp.

Sara med Hedgehog skrev för ett par dagar sen om saker hon aldrig glömmer. Hon frågade sedan vilka saker vi andra kommer ihåg.

När det gäller minnen från barndomen är det svårt att veta om man minns själva händelserna eller om man bara kommer ihåg de “minnesbilder” som man nött in under årens lopp. Minns jag min studentexamen eller minns jag hur det känns att titta på korten i albumet? Vilka minnen av trädgården i Åmål kommer från 1972 när vi flyttade dit och vilka kommer från mitt senaste besök där nu i september?

När jag var fem år flyttade familjen till Australien och bodde där i två år. Det gör att jag ändå har en del barndomsminnen som aldrig senare blivit upprepade och därmed “föstärkta”. Det är kul att se vilka minnen som lever kvar från den tiden, vilka saker jag tydligen inte kan glömma.

• Jag minns många av barnen som bodde i samma lilla område som vi. Men jag har inget som helst minne av deras föräldrar.
• Jag minns att jag gick till skolans tandläkare och jag minns med viss bävan känslan av att bli kallad till rektorn (Mr Strongarm), men jag kommer bara vagt ihåg en av mina lärare.
• Jag minns smaken av de röda metallkapsylerna som satt på mjölkflaskorna vi fick hem varje morgon, men jag minns inte mjölkmannen.
• Jag minns att vi fick åka med grannarna i deras stora bil till repetitionerna av julspelet. En gång fick jag ett grönt äpple som var lite skadat. Men jag har ingen aning om vilken roll jag hade i julpjäsen.
• Jag minns hela eller delar av de ramsor vi hade istället för Ole Dole Doff, men jag har glömt vad det var vi lekte när vi räknade. (Chinese men are very funny, this is they way they count their money: Ikibu, ikibu, chow!)
• Jag har ingen aning om hur Björns och mitt rum såg ut, men jag kommer väl ihåg vardagsrummet, köket och alla vackra gula blommor i trädgården.
• En gång stod jag och tjöt av ilska utanför badrummet där mamma hade låst in sig. Till slut tyckte hon jag fick ge mig eftersom jag hållit på i över tjugo minuter. Jag minns att jag blev förvånad och mäkta stolt över min uthållighet. Jag har förstås glömt varför jag var arg som ett bi.

Många av de som lämnat kommentarer hos Sara minns tyska prepositioner, gamla telefonnummer, saker som rimmar eller barndomens dofter och smaker. Jag känner igen allt det där, men det verkar finnas en hel del andra saker som heller aldrig försvinner.

När jag jobbade i hemtjänsten på 80-talet var det en gammal dam som berättade för mig om sitt starkaste barndomsminne. Hon växte upp i en av de röda träkåkar som fortfarande finns kvar i änden av Åsögatan på Södermalm. En natt varje vecka kom latringubbarna och tömde deras utedass. Hon hade sin säng precis bakom väggen, så hon hörde alltid hur de satt där en stund och pratade medan de drack av den öl som hennes snälla mamma ställt fram. Varje gång väntade hon på att de skulle komma in och ta henne med sig. Hon var helt enkelt livrädd. Och hon var fortfarande arg på sin mamma för att hon varit så snäll mot gubbarna.