Byggnadsminnen
I veckan har jag tänkt lite på byggnader och deras betydelse för oss.
Jag har förstås hört och läst om förra söndagens invigning av den återuppbyggda Fauenkirche i Dresden. Den ursprungliga byggnaden brann ner i eldhavet efter bombningarna i februari 1945. De senaste elva åren har kyrkan byggts upp igen till en kostnad av 1,5 miljarder kronor.
Att det anses värt de pengarna tyder på att byggnaden har ett oerhört starkt värde. Och det beror säkert inte på att lokalerna behövs för gudstjänstbesökarna, så vad är det egentligen som är det primära värdet?
Jag kom att tänka på de 2000 år gamla buddhastatyerna i Afganistan som sköts sönder i mars 2001. Jag minns att jag reagerade med bestörtning. Visst hade jag noterat nyheterna om att att talibanerna verkade ha infört någon slags terrorregim, men det var sorgligt nog först i och med förstörandet av de gamla stayerna som jag verkligen reagerade. Hur kunde de gamla statyerna betyda mer för mig än befolkningen?
Min enda gissning är att dessa stora byggnader ger oss en fläkt av evigheten. Jag kommer att vara död långt innan det här seklet har kommit till ända, men så länge Cheops pyramid tronar vid randen av öknen så finns det ett påtagligt bevis på att en människa kan bli ihågkommen tusentals år.
Kanske kommer framtidens människor att betrakta Frauenkirche med förundran och känna stolthet över det folk som återuppbyggde henne. Och kanske drömmer dagens kyrkobyggare om just denna framtid.
