Den långa trappan ner
När jag efter en lång och mödosam klättring når huset högst där uppe inser jag att mannen är psykopat. Han har verkligen bestämt sig för att jag ska dö. Eftersom jag är yngre och snabbare hinner jag springa ut ur huset, men det finns bara en väg därifrån. Den långa, långa trappan ner igen. På vägen ut hör jag honom ringa sin bror och be honom bevaka nederändan, sedan kommer han efter mig.
Ute är det nästan mörkt och det faller en kall, torr snö. En riktig spårsnö. Det är omöjligt att lämna trappan och hoppa in under något träd utan att det syns. Och bakom träden stupar det rakt ner i ravinen. Kanske är det den bästa utvägen? Men jag fortsätter springa nerför den evighetslånga trappan. Om jag ökar avståndet kanske snön ändå hinner täcka mina spår om jag hoppar åt sidan och gömmer mig? Men träet i trappan är hårt och fortplantar varje rörelse. Jag kan känna min förföljares tunga steg och han kan känna mina. Om jag lämnar trappan så kommer han att märka det på en gång. Jag önskar att jag hade tagit varma skor med mjuka sulor istället för mina pumps.
Har jag varit kvinna i mina drömmar förut? Säkert, men det här var första gången som jag kan minnas. Och jag blev mörkrädd, det tog nog två timmar att somna om. Jag hoppas det inte är så kusligt på riktigt.
