Ett, tu, tre, Vilnius
Här sitter jag på nionde våningen på Reval Hotel och tittar på den vackra litauiska solnedgången och funderar.
I morse åkte jag med en taxichafför pratade riktigt bred stockholmska. Han var uppväxt på Hegerstensåsen och bodde nu i Melarhöjden. Jag kan inte hjälpa det, jag tycker nog att alla dialekter är charmiga.
I Köpenhamn tillbringade jag två timmar på flygplatsen. Jag hade tur och lyckades lösa de två problem som annars skulle förstört morgondagens demo. Det firade jag med två danska pölser med mycket senap och ketchup. Fast jag fegade lite och tog bara grillad lök på den ena.
Här i Vilnius har jag haft halvannan timme på mig att turista. Jag såg tre svenska och tre amerikanska (USA) företag under min vandring. De svenska var SE-Banken, Tele2 och Ericsson, de amerikanska var Coca-Cola, McDonalds och Clear Channel. Vi sköter alltså pengarna och telefonerna medan amerikanerna tar hand om mat, dryck och reklamtavlor.
De fyra första sakerna jag upplevde som typiska för Vilnius var trådbussarna, de många kyrkorna, byggnationen av skyskrapor och att alla ungar verkar spela basket.
Jag såg också (vid femtiden) ett rött litet torn på min vandring. Om man får tro guideboken verkar det räcka att placera sin flagga där om man vill ockupera landet. Tyvärr stod tornet på en liten kulle och jag var för trött för att gå upp. Dessutom saknade jag en blågul fana. Synd, annars kunde jag ha övertagit kommandot, och på konferensen imorgon kört med den första palindrom jag lärde mig som barn:
I Reval sitta ni alla i natt i slaveri
