hakke snackar

Istället för flaskpost skickade jag ut denna lilla massäck med tre blåbär på Hornavan i somras. Undrar om den nådde fram?

Jag har ägnat mig åt lite grävande journalistik och tagit reda på hur dagens idrottsklubbar egentligen fungerar. Det kan vara bra att veta för den som blir ombedd att engagera sig men som saknar tidigare kunskaper på området.

Säg att vi har en fotbollsklubb som heter Enstaka IK. Den största delen av verksamheten består av ungdomar, föräldrar och ledare som i stort sett jobbar ideellt. Men störst uppmärksamhet får herrarnas A-lag, som krigar i toppen av division 2. De har som mål att inom två år etablera sig i Superettan. Det är också i A-laget som vi hittar klubbens enda avlönade spelare och tränare.

Enstaka IK har en bra ordförande. Det är ett känt ansikte som ger respekt i omvärlden vilket är en fördel i kontakter media och för att ragga viktiga sponsorer. Men det är två andra personer som egentligen driver klubben, nämligen eldsjälen och den som sköter den svarta kassan.

Eldsjälen är den inofficiella ordföranden, det vill säga den person som bestämmer allt väsentligt och sköter den löpande verksamheten. Han ser bland annat till att kommunen prioriterar klubbens träningstider, att ungdomsledarna får gå sina ledarutbildningar och ställer upp ännu ett år samt att spelare och tränare i A-laget trivs på orten.

Ekonomin för den breda verksamheten hänger på föreningsbidrag, bingolotter och ideellt arbete. Men för elitsatsningen är den svarta kassan minst lika viktig. Hit går en stor del av sponsorpengarna och härifrån betalas de skattefria delarna av ersättningen till spelare och tränare i A-laget. Och det är inte bara de stora företagen på orten som sponsrar, de som syns på reklamskyltar och i matchprogram.

Alla ungdomar har föräldrar och några av dessa sitter på chefspositioner eller driver egna företag. Självklart ska även de bidra till klubben. Enklast är att låta deras företag lägga in en beställning till järnaffären på material för 5000 kronor, något som är avdragsgillt i firmans räkenskaper. Sedan levereras antingen detta material till klubben istället, eller så lämnas det igen till järnaffären och klubben får pengarna direkt till den svarta kassan.

Alla vet att det fungerar så här. Alla utom någon enstaka ordförande. Och det får fortsätta eftersom alla vill att ungdomarna ska ha någonstans att träna fotboll och att klubben ska lyckas i de högre serierna och göra reklam för orten.

Så om någon ber dig att bli ordförande för Enstaka IK har jag ett gott råd: Se till att den svarta kassan sköts på ett smidigt sätt, och se framför allt till att den sköts bakom din rygg.

På skolgården kan man alltid höra gamla klassiker som “Bro, bro, breja”. Samtidigt tillverkar de större barnen ständigt nya ramsor. Ramsor som ligger mer i tiden.

Essinge Dessinge skygg-eller-trygg
Vill du gå fri går du bakom min rygg

(föregående vers, 29 oktober)

Inatt är det slut på sommartider, hej hej, sommartider. Glöm inte att gå upp klockan tre noll noll i natt och ställa om klockorna. Men vilket håll var det nu igen?

På armen, i bilen, i nedre tamburen,
i köket, i ugnen för att baktiden bevaka,
i videon, micron och datorn finns uren
oh ve, att jag föddes att vrida dem tillbaka

(föregående vers, 24 oktober)

När jag efter en lång och mödosam klättring når huset högst där uppe inser jag att mannen är psykopat. Han har verkligen bestämt sig för att jag ska dö. Eftersom jag är yngre och snabbare hinner jag springa ut ur huset, men det finns bara en väg därifrån. Den långa, långa trappan ner igen. På vägen ut hör jag honom ringa sin bror och be honom bevaka nederändan, sedan kommer han efter mig.

Ute är det nästan mörkt och det faller en kall, torr snö. En riktig spårsnö. Det är omöjligt att lämna trappan och hoppa in under något träd utan att det syns. Och bakom träden stupar det rakt ner i ravinen. Kanske är det den bästa utvägen? Men jag fortsätter springa nerför den evighetslånga trappan. Om jag ökar avståndet kanske snön ändå hinner täcka mina spår om jag hoppar åt sidan och gömmer mig? Men träet i trappan är hårt och fortplantar varje rörelse. Jag kan känna min förföljares tunga steg och han kan känna mina. Om jag lämnar trappan så kommer han att märka det på en gång. Jag önskar att jag hade tagit varma skor med mjuka sulor istället för mina pumps.

Har jag varit kvinna i mina drömmar förut? Säkert, men det här var första gången som jag kan minnas. Och jag blev mörkrädd, det tog nog två timmar att somna om. Jag hoppas det inte är så kusligt på riktigt.

Efter fyra seminarier på två dagar i Stockholm och Göteborg börjar jag känna mig sliten. Eller som chefen just sa till mig:
- Fan Håkan, du ser ut som ett utskitet äppelmos.

Så om ni ser ett sådant i Malmö imorgon vet ni vem det är.

Vår höst har varit fin i år
förklädd i sommarkläder
så det var nästan skönt igår
med lite regnigt väder

Men nu drar kalla nordanvind
bort molnens duschförhänge
och solen glimmar blank och trind
fast inte lika länge

(föregående vers, 17 oktober)

Vem har inte drömt om att bli astronaut? Tänk att få åka med en rymdraket ut i den stora, svarta tomheten. Vad häftigt att ligga där och flyta alldeles viktlös.

Nu snappade jag upp hos Vetenskapsnytt att tyngdlösheten slår ut immunförsvaret. Det enda som lika effektivt blockerar T-cellernas kamp mot bakterier och virus är HIV. Den som vill uppleva effekterna av tynglöshet kan alltså istället ägna sig åt promiskuöst leverne på våra innekrogar. Eller kanske ännu hellre på innekrogar i södra Afrika. Fördelen med denna taktik är att man sparar en hel del pengar. Dessutom märker folk i närheten om man blir sjuk. I rymden kan ingen höra dig nysa.

Tillägg:
Yngsta brorsbarnet fyllde fyra år tidigare i veckan. Populäraste presenten framgår av bilden, där han också demonstrerar sina färdigheter i det här med tyngdlöshet. Och detta samtidigt som han håller sig superfrisk!

Ibland träffar vi människor som är snygga, smarta eller välbärgade men som ändå inte kan njuta och känna sig nöjda med sin lott. Detta beroende på att de jämför sig med någon ännu snyggare, smartare eller rikare. Det är inte hur vi har det utan hur vi jämför oss som avgör hur vi känner oss.

Jag mötte världens näst vackraste kvinna igår
hon hade rubinröda läppar och sammetssvart hår
Hennes ögon var mörka och full av liv hennes blick
och hon fick förstås komplimanger vart hon än gick
Ändå så var hon missnöjd, på gränsen till dyster,
för världens vackraste kvinna var hennes syster

(föregående vers, 22 september)

På fredagarna brukar trafiken av någon anledning flyta lite smidigare. Så icke idag. De fyra filerna på Essingeleden gick trögt, trögt norrut över Gröndal.

Jag ser hur allt fler bilar längre fram byter till den vänstra filen där jag ligger. Är det något hinder i tredje filen? Så ser jag längre fram blinkande blåljus. Det har varit en olycka i södergående riktning, en långtradare och två personbilar står still och blockerar de två filerna närmast oss.

Jag inser att folk bytt till vänsterfilen för att se bättre. Flera av förarna bromsar in mitt för olycksplatsen, stannar till och blåstirrar. Kanske är de besvikna för att det inte verkar vara några personskador? Så snart vi passerat olyckan släpper köerna och farten ökar från 10 km/h till 80.

Vilka idioter! är förstås min första tanke. Sedan tar nyfikenheten överhanden. Tydligen är det såhär (många) människor beter sig. Det är oemotståndligt viktigt att se vem som har råkat illa ut. (Varför skulle annars så många tittat på Dallas och Cliff Barnes?) Men varför gör vi på detta viset? Det skulle inte förvåna mig om svaret har att göra med att vi är flockdjur.

Och i slutändan kom hela norrgående flocken fram. Så även jag. Och här kommer min engelska kollega, dags att jobba.