Kyss Karlsson
Först en liten varning: Det här är det jobbigaste inlägget jag har skrivit hittills.
När jag var liten bodde vi två år i Canberra, Australien. Där började jag skolan vid sex års ålder, så när vi flyttade hem till Sverige hamnade jag i en klass där jag var ett år yngre än alla andra.
Fram till nån gång i åttan eller nian var jag alltså minst i klassen. Men om jag låg efter i längd och vikt så hade jag inga problem i själva skolarbetet. Trots att jag inte skötte läxläsningen var jag alltid bland de bästa i klassen. Och jag gillade att visa mig på styva linan och försöka imponera på lärare och klasskamrater.
Jag vet inte om det var min ringa kroppsstorlek eller min stora svada som var den avgörande orsaken, kanske en kombination av båda, men jag blev i alla fall grundligt mobbad under många år.
Det började redan i lågstadiet, men det var i mellanstadiet och högstadiet det var riktigt jobbigt. I början handlade det om vanliga slagsmål, jag fick helt enkelt styk. Det var lätt att reta mig, jag blev alltid arg och ville ge svar på tal. Och även om jag inte kan minnas att jag någonsin vann ett slagsmål så försökte jag alltid försvara mig när någon började bråka. Det började med att någon satte krokben, gav mig en knuff eller kastade kottar, sedan var slagsmålet igång.
Under mellanstadiet var jag i slagsmål varje dag. På högstadiet var det varje rast i ett par års tid. Inte så att jag kom hem blodig och sönderslagen, men varje dag blev jag förnedrad. Jag fick aldrig huvudet nerstoppat i toaletten men det hände ett par gånger att jag blev inslängd i duschen med kläderna på. Men det var ändå inte det värsta.
På högstadiet var slagsmålen på skolgården under rasterna en del av den dagliga ritualen. Någon började retas och jag svarade, jag fick en knuff eller ett slag och så började vi bråka. Övriga grabbar ställde sig i en ring runtom kring oss och tittade på. Det slutade alltid med att jag låg på rygg med min motståndare sittande på magen/låren och med mina armar fastlåsta under hans knän. Sedan spottade han mig i ansiktet och gnuggade runt, samtidigt som han talade om vilken liten idiot jag var. Om jag lyckades spotta tillbaka gjorde han om det igen tills jag började gråta.
När jag några år senare hade min första flickvän upptäckte jag att mobbningen hade satt lite oväntade spår. När vi skulle kyssas gick det inget bra. Doften av saliv tog mig tillbaka till förnedringen på Norrtullskolans asfalterade skolgård. Det smakade helt enkelt äckligt.
Nästan alla killarna i klassen var med och mobbade mig. Det var Peter, Kenta och Ronny. Det var Jocke, Ragge, Pontus och Lars. Eller så var det Micke, Roffe och Roger. Det var bara två killar i klassen som aldrig trakasserade mig, de båda som hette Ulf.
Idag är jag fyrtio år och tycker om att kyssas. Tiden läker såren, men ärren finns nog alltid kvar. Och aldrig, aldrig har jag fått en ursäkt från någon av dem som mobbade mig. Inte heller från någon av de vuxna runt omkring som såg vad som hände och lät det fortgå.
Det är en vidrig historia, tyvärr är den ju alltför vanlig.
Det är sådant jag tänker på från min skoltid, så mycket som hände, förnedringar, övergrepp, slagsmål, tjejer kallades hora på skolan då också. Ändå så pratar man så mycket om att det var “bättre förr”. Jag tror mycket handlade om att vi det helt enkelt inte kunde existera i mångas ögon och att vi idag ofta ser ungdomsåren genom något slags softfilter.
Bra att du gillar att kyssas.
Det hade ju varit hemskt om de tagit ifrån dig det för alltid…
Comment by Åsa — 28 Aug 2005 @ 10:58
Vilken hemsk skolgång
, och vilken hemsk handlingsförlamning från de vuxna. Att tänka på att det kan hända mina barn får det att knyta sig i magen, man bara anar maktlösheten.
Comment by thebe — 28 Aug 2005 @ 11:30
Jag blev också mobbad, men bara till och med klass 5 (sedan gick jag i läroverk). Det är 53 år sedan. Spåren finns kvar ännu.
Comment by Hans — 28 Aug 2005 @ 12:29
En god vän till mig har skrivit en bok om mobbning “Mobbad? Det har vi inte märkt!” www.mobbning.se Den boken är otroligt bra och otrolig otäck, jag kunde bara läsa i omgångar, för jag insåg hur ofta jag sett mobbning utan att våga/orka ta tag i det.
Det värsta är att mobbning fortsätter upp i åldrarna och finns på alla arbetsplatser. Snacka om hot mot folkhälsan!
Comment by Bloggblad — 28 Aug 2005 @ 12:49
Hakke: jag har inga ord - bara en stor kram.
Comment by sara — 28 Aug 2005 @ 13:00
Säger som Sara, finner inga ord, men sänder en *kram*. Mobbning är ett vedervärdigt fenomen. Att bli mobbad sätter sina spår i själen. Dina verkar ha läkt, utan större ärr som skaver. Kyss på du
. Ta igen lite för den tiden.
Annica
Comment by Annica Tiger — 28 Aug 2005 @ 14:23
Tack för kramar. Ibland är det till och med bättre än kyssar.
Visst är det en vidrig berättelse. Det var första gången jag skrivit ett inlägg här med tårar i ögonen, det är inte ofta jag sätter ord på upplevelserna från tiden jag blev mobbad.
För att balansera bilden något kan jag berätta att jag hade andra delar som gjorde tillvaron bättre. Saker som scouter, olika idrotter och förstås mina bröder och bästisar.
Comment by hakke — 28 Aug 2005 @ 18:34
och i arslet kan de ta sig - de som missat en sån fantastisk person som du. *gonattkram*
Comment by sara — 28 Aug 2005 @ 18:49
Jag var inte mobbad men jag var ofta rädd för dem som var bullriga , högljudda, hårdhänta och elaka. Jag var också ett år yngre. Om man har tur har man åtminstone en god vän. Och ett sammanhang utanför skolan där man kan få vara den man är - ifred. För mig var det stallet och biblioteket.
Comment by Cornelia — 28 Aug 2005 @ 19:15
Så här med facit i hand så står det ju klart vem som var starkast, grattis hakke för att du är en sån bra människa!!!
Comment by Günther Fliesenburgh — 29 Aug 2005 @ 12:31
Fan!
Jag har alltid tyckt att man borde hämnas. Alltså, hämnas i vuxen ålder - när mobbarna har glömt (eller förträngt) vilka trista typer de var som unga. Nåt enkelt bara - ett hotbrev, ett sönderskuret däck. Typ nåt sånt.
Jag har aldrig varit mobbad - eller mobbat. Jag tillhörde alltid den där trista skaran som “inte gjorde nåt” åt saken.
Comment by Johnny — 29 Aug 2005 @ 20:11
Så många man hört som mobbats av elever - eller lärare - under sin skoltid, och som haft ett helvete under kanske hela skoltiden.. Skolan romantiseras, som nånting tryggt och gott, fastän den för många är ren terror. Försökte gång på gång, när ett av barnen drabbades, prata med läraren, som snararare favoriserade och uppmuntrade ledarna i mobben och lät dem styra och ställa fritt, och föräldrarna till mobbarna vägrade se att deras ungar förvandlades till mobbande monster så snart de själva var ur sikte. Blev själv aldrig mobbad i skolan, men däremot subtilt och manipulativt mobbad, utfryst och förtalad av en chef på ett jobb (som jag lämnade för nästan femtion år sen.) Till slut gick jag till chefens chefer, och berättade vad jag varit med om, och det visade sig att hela avdelningen lidit med mig, men inte vågat säga nåt. Fick nån slags upprättelse i form av avgångsvederlag för sveda och värk. Damen blev omplacerad, men jag valde att lämna företaget ändå. Som vuxen har man möjlighet att ta ett stiga upp ur förnedringen och gå vidare, men som barn har man inte den makten, så alla vuxna som ser måste förstå hur viktigt det är att förebygga och ingripa. Föräldrarna själva är ofta helt blinda, och barnen försöker in i det längsta dölja vad de är med om.
Comment by coolamorsan — 29 Aug 2005 @ 21:27
Kankse har jag i någon mening blivit starkare av det jag gick igenom i skoltiden. Men det vete fan faktiskt. Jag hade hellre blivit stark genom att få hjälp att lösa konflikten, ta mig ur situationen och få någon slags upprättelse redan i tioårsåldern.
Idag anses jag vara en ganska lugn och klok person. Men jag märker själv att det kan lura en otålighet och ilska under ytan. Kanske är det hämnden på mina gamla plågoandar som vill ut. Skära sönder ett däck? Tja, kanske det.
Comment by hakke — 30 Aug 2005 @ 7:28
Jag var en gång gift med en man, en polis, som under en period tillhörde länstrafikgruppen. Det blev koll av långtradare och i den bilen satt en av exets f.d. klasskamrater; han som under hela realskoletiden blivit mobbad. Inte av exet, men han var en sån som Johnny beskrev sig, en som inte gjorde nåt.
Och exet beskrev våndan ..,. han ville be om förlåtelse för att han INTE hade gjort nånting för att hjälpa den då arme killen, men så fanns rädslan där .., “jamen, tänk om han inte alls kom ihåg det .., då blev det ju fel ändå”.
Chauffören hade åtskillig övervikt på lasten. I smyg, så inte kollegan såg det, skrev klasskamraten med dåligt samvete, dvs exet, av boten, slängde den på nåt vis. Också ett slags förlåtelse, men nog hade det säkerligen känts bättre om det hade varit med ord.
Comment by Elisabet — 31 Aug 2005 @ 12:55
Starkt skrivet, hakke! Det verkar alltid som att det är de bästa människorna som blivit mobbade. Eller så är det just detta som gör dem till bra människor? Fast det är högt pris att betala..
Comment by Mats Andersson — 31 Aug 2005 @ 15:33
Du blev till en cool, smart och snygg vuxen. Pilutta de jävlarna som mobbade dig; jag tror inte att många av dem kan skryta med detsamma.
Comment by Siv — 6 Sep 2005 @ 17:43
Starkt av dig,Hakke, att få det på pränt. Det är bra att ventilera. Jag blev mobbad för att jag var liten, spinkig och för att jag fick mensen sist av alla i min klass. Tjejer kan vara riktigt elaka mot varandra. Det var cat-fights på rasterna och jag vågade inte gå ut om jag inte hade nån kille från klassen jämte mig. En av orsakerna till mobbingen var ju också att jag var poppis bland killarna. Snacka om att jag var hatad. Tack och lov flyttade min familj och med flytten så slutade mobbingen. Dit vi flyttade så var jag en helt normal tonårstjej. Självklart var jag orolig att historien skulle upprepa sig - jag hade ju inte så mycket fint med mig i det mentalabagaget.
För något år sedan träffade jag en kille som gick i min klass på den tiden. Han tyckte att jag fortfarande var söt,det värmde mitt hjärta. Och han hade en förklaring till mina fd mobbares hat mot mig. De var helt enkelt avundsjuka på mig. Han passade även på att berätta om hur de levde sina liv idag - det var inga trevliga berättelser. På ett sätt tycker jag synd om tjejerna som var elaka mot mig. Men på ett annat plan så känner jag fortfarande ett agg mot de. Det är otrevliga minnen som man tyvärr inte kan radera ut så lätt. Tänk vad enkelt det vore ifall man kunde trycka: control alt delete - och så var det tråkiga borta…
För att du, Hakke, var så modig och stark som berättade din historia så får du en STOR kram av mig.
Comment by Miss C — 6 Sep 2005 @ 20:51
Tack för uppmuntrande kommentarer, kompletterande berättelser och stora kramar. Intressant att höra andras perspektiv.
Jag vet att jag redan under skoltiden funderade över hur de tjejerna i klassen som var utsatta hade det. Det var inte samma mobbning som jag själv råkade ut för, men det verkade lika jobbigt. Inte minst för en eller ett par av dem som var så blyga att de knappast hade andra sociala sammanhang där de blommade ut.
Skönt att höra att flytten hjälpte. För mig blev det betydligt bättre på gymnasiet, men framför allt när jag sedan gick ett år för nöjes skull på en folkhögskola. Jag minns att jag funderade över hur livet hade gestaltat sig om det hade varit så kul i den vanliga skolan. Se där ett mål att sträva mot.
Comment by hakke — 8 Sep 2005 @ 14:20