Dagens alster är inspirerat av nonsensverserna från den fantastiske Lennart Hellsing. I dagarna kommer han ut med en ny titel, Skolbok, illustrerad av Jesper Waldersten.
Carola hon vill skåla
i rom och coca-cola
och efter sex hon äter kex
med äkta gorgonzolaMen Runar kan ej sluta
att kuta runt och skjuta
på stackars djur i vår natur
från kökets fönsterrutaJa mycket ska man tåla
(föregående verser 16 juli - 12 augusti i form av 28 abc-verser om ormar och en mask)
Den gamle riksdagspensionären och samhällsdebatören Per Ahlmark har tolv rätt på kyrkans tipspromenad. Till sin förvåning vinner han en magisk lykta. Han gnuggar den raskt och där står Gud framför honom i all sin prakt.
- Grattis Per! Nu får du önska dig något. Vad du vill.
- Ja, som du vet Herre har det ju varit mycket krig och elände i Mellanöstern. Är det inte nattlig beskjutning så är det självmordsbombare. Är det inte Libanon eller Syrien är det Irak eller Egypten. Jag önskar att det blir hållbar fred i regionen.
- Vet du att det är tyvärr omöjligt. Hur gärna jag än hade velat gå dig tillmötes så får jag be dig att önska något annat.
- Attans. Ja, då får jag väl istället önska att Göran Persson blir en god, ödmjuk lyssnare utrustad med en stor portion självdistans och humor.
- Men kanske om vi tar och börjar med Gazaremsan…
Först en liten varning: Det här är det jobbigaste inlägget jag har skrivit hittills.
När jag var liten bodde vi två år i Canberra, Australien. Där började jag skolan vid sex års ålder, så när vi flyttade hem till Sverige hamnade jag i en klass där jag var ett år yngre än alla andra.
Fram till nån gång i åttan eller nian var jag alltså minst i klassen. Men om jag låg efter i längd och vikt så hade jag inga problem i själva skolarbetet. Trots att jag inte skötte läxläsningen var jag alltid bland de bästa i klassen. Och jag gillade att visa mig på styva linan och försöka imponera på lärare och klasskamrater.
Jag vet inte om det var min ringa kroppsstorlek eller min stora svada som var den avgörande orsaken, kanske en kombination av båda, men jag blev i alla fall grundligt mobbad under många år.
Det började redan i lågstadiet, men det var i mellanstadiet och högstadiet det var riktigt jobbigt. I början handlade det om vanliga slagsmål, jag fick helt enkelt styk. Det var lätt att reta mig, jag blev alltid arg och ville ge svar på tal. Och även om jag inte kan minnas att jag någonsin vann ett slagsmål så försökte jag alltid försvara mig när någon började bråka. Det började med att någon satte krokben, gav mig en knuff eller kastade kottar, sedan var slagsmålet igång.
Under mellanstadiet var jag i slagsmål varje dag. På högstadiet var det varje rast i ett par års tid. Inte så att jag kom hem blodig och sönderslagen, men varje dag blev jag förnedrad. Jag fick aldrig huvudet nerstoppat i toaletten men det hände ett par gånger att jag blev inslängd i duschen med kläderna på. Men det var ändå inte det värsta.
På högstadiet var slagsmålen på skolgården under rasterna en del av den dagliga ritualen. Någon började retas och jag svarade, jag fick en knuff eller ett slag och så började vi bråka. Övriga grabbar ställde sig i en ring runtom kring oss och tittade på. Det slutade alltid med att jag låg på rygg med min motståndare sittande på magen/låren och med mina armar fastlåsta under hans knän. Sedan spottade han mig i ansiktet och gnuggade runt, samtidigt som han talade om vilken liten idiot jag var. Om jag lyckades spotta tillbaka gjorde han om det igen tills jag började gråta.
När jag några år senare hade min första flickvän upptäckte jag att mobbningen hade satt lite oväntade spår. När vi skulle kyssas gick det inget bra. Doften av saliv tog mig tillbaka till förnedringen på Norrtullskolans asfalterade skolgård. Det smakade helt enkelt äckligt.
Nästan alla killarna i klassen var med och mobbade mig. Det var Peter, Kenta och Ronny. Det var Jocke, Ragge, Pontus och Lars. Eller så var det Micke, Roffe och Roger. Det var bara två killar i klassen som aldrig trakasserade mig, de båda som hette Ulf.
Idag är jag fyrtio år och tycker om att kyssas. Tiden läker såren, men ärren finns nog alltid kvar. Och aldrig, aldrig har jag fått en ursäkt från någon av dem som mobbade mig. Inte heller från någon av de vuxna runt omkring som såg vad som hände och lät det fortgå.
Min förra tandläkare lagade inte mina tänder när jag behövde det. Hon lagade mina tänder när hon behövde det. “Usch vilka räkning jag har den här månaden, bäst han får ett par tre rejäla amalgam“.
Det är en sån oerhörd skillnad sedan jag bytte tandläkare. Numera går jag till folktandvården. Jag har samma mat- och godisvanor, jag borstar och använder tandtråd i samma utsträckning och jag går besöker tandläkaren lika ofta. Men jag lagar kanske en fjärdedel så många hål.
Ändå verkade min förra tandläkare både kunnig och trevlig. Dessutom började jag gå till henne på rekommendation av en bekant. Det var alltså helt och hållet mitt fria val att gå dit. Och det var säkert det bästa valet jag kunde göra, men det var tydligen inte bra. Ärligt talat, vad vet jag om hur man väljer en bra tandläkare? Uppenbarligen lika lite som när det gäller vilka tänder jag behöver laga.
Nä, det här med den fria marknaden har sina begränsningar. Jag önskar att tandvården hade haft sina nödvändiga regleringar så att jag själv sluppit onödiga tandregleringar.
Pust! som Kalle och knattarna skulle ha sagt. I en veckas tid har vi ägnat alla kvällar åt att sortera, slänga, packa, köra grejor och städa. Om hon som ska hyra i andra hand klagar på städningen får hon med mig att göra. Som vi har gnuggat och skurat! Tyvärr ser det ändå lite solkigt ut i en såpass gammal och sliten lägenhet.
Tänk att M kunde få plats med så mycket pryttlar i ett rum med kokvrå. Nu inser vi att hopflyttningen i november bara var “sambo light”. Nu är det på riktigt! Nu är det trångt! Och vad händer? Hon far iväg till en kompis i Finland imorgon och lämnar mig ensam med alla kassar och kartonger. Pust.
Min käre far lärde mig ett knep som sänker bensinförbrukningen, nämligen stödgas. Det innebär helt enkelt att jag gasar lite lätt innan jag släpper upp kopplingen när jag växlar. Tillsammans med saker som att motorbromsa, att relativt snabbt accelerera upp till rätt fart, att köra på femman även i 50 och att pumpa däcken ordentligt sparar jag någon deciliter per mil. Och det blir faktiskt ett par tusenlappar på ett år.
Jag såg förresten att aftonbladets löpsedel tidigare i veckan utlovade alla de nya knepen för att spara bensin. Här på hakke snackar får ni naturligtvis alla goda tips utan att punga ut med tie spänn. Och slipper dessutom läsa om Pamelas hundbröllop. Men för den stackare som ändå vill läsa Aftonbladets tips letade jag nu reda på dem här.
Jag gillar förresten begreppet stödgas. Kanske kan det vara användbart även på andra områden? Man skulle till exempel kunna tänka sig att Volvo, Feministiskt Initiativ och Stefan Holm behöver lite stödgas i dessa tider.
En gåta som länge har gäckat vetenskapen är hur tjyvar och banditer i ett modernt rättssamhälle lyckas yngla av sig. Detta borde vara en fysisk omöjlighet med tanke på att de sitter inlåsta i fängelser större delen av sitt fruktsamma liv.
Men nu närmar vi oss gåtans lösning. De senaste rönen inom den så kallade nyforskningen visar nämligen att skurkar och fifflare i fångenskap främst fortplantar sig genom celldelning.
Dags att ge ifrån mig ett livstecken. (Ordet “livstecken” får mig förresten alltid att associera till loggan för en matvarukedja.) Jag har varit hemma från semestern en vecka utan att skriva några inlägg här. Det finns flera skäl till att det tagit tid, saker som jag inte tänker gå in på här och nu. Tyvärr innebär förändringarna att jag inte kommer att kunna skriva mina inlägg alls lika ofta under hösten som jag gjort det senaste halvåret, men helt tyst kommer jag inte att bli. Det ligger nog inte i min natur.
Igår fyllde mormor 90 år. Jag minns när jag var en liten parvel och vi var vid stugan på västkusten. Hon kunde slänga i sin röda käpp i vattnet och låta den flyta ut, sedan hoppade hon i och simmade halvvägs ut i Gullmarsfjorden för att hämta tillbaks den. I år var det så kallt och så mycket brännmaneter när M och jag var i stugan att vi inte ens tog ett dopp. Vi kanske borde skaffa oss en käpp.
