hakke snackar

Det var häftigt att komma hem i tisdags natt och se hur mycket som hade hänt under de 12 dagar jag varit bortrest. När jag åkte hemifrån var det knappt musöron på träden, när jag kom tillbaka var grönskan sådär ögonbedövande vacker.

I ett land med så starka årstidsväxlingar måste det räknas som normalt att vara lite manodepressiv. Jag har hört eller läst någonstans att halten av endorfiner varierar med ljuset, men tre månader senare. Vilket bland annat förklarar vårdepressioner.

Jag hör inte själv till dem som blir apatiska eller drabbas av självmordstankar i mars. Men de senaste åren har jag ändå upptäckt att jag har ett par andra beteenden som helt klart varierar med årstiden.

Varje år i början av april blir jag godissugen. Tyvärr sammanfaller detta sug mer eller mindre med påsken och då släpper alla hämningar. I och med att det då är helt okej att trycka i sig små ägg som förutom färgämnen och konsistensgivare består av rent socker så bygger jag upp en sötsakskonsumtion som håller i sig åtminstone ett par månader. Det är nog tur att tandläkaren kallat till årlig kontroll nu i veckan, hennes vänliga stränghet brukar få mig att skärpa till mig.

Och varje år kring månadsskiftet oktober/november blir jag kreativ. Jag skriver texter för byrålådan, sorterar in gamla pappersbilder i album och kommer på just de där strålande idéerna som kan rädda världen. Eller åtminstone rendera mig ett eller annat nobelpris.

Vad har du själv för årstidsbundna beteenden?

Det gick inget vidare för Sverige i Kiev igår kväll, det är jag den förste att erkänna. Ändå var jag stolt över Martin Stenmarcks framträdande. Hur kunde det ändå gå så illa?

Inspirerad av den hemlighetsfulla och välskrivna bloggen Konsten att förlora tänkte jag bidra med några väl formulerade bortförklaringar. För att göra det riktigt pedagogiskt har jag strukturerat dem som fem T:

1) Texten
Det är ju inte skitsmart att delta i en europeisk tävling med en text om en amerikansk spelhåla. Nu fick vi ändå 3 poäng av Monaco. Hade titeln istället varit Monte Carlo så hade vi haft en helgjuten tolva.

2) Tempot
Vår låt har ett skönt gung. Det ger inga poäng. För att hamna i topp måste man ha Greklands snabba tempo eller Israles smäktande ballad.

3) Trummorna
Alla andra hade lärt sig av förra årets vinnare och fyllde scenen med trumset, pukor och oljefat. (Ja, utom miss Malta förstås, men hon hade å andra sidan en smäktande ballad).

4) T-shirten
Martin skulle naturligtvis ha valt den oranga som han hade i den svenska delfinalen.

5) Tv-produktionen
Näst efter värdlandet (som naturligtvis inte har råd att arrangera tävlingen två år i rad) fick Sverige den sämsta hjälpen av tv-bilderna. Martin kan sjunga och han vet hur man äger en scen. De coola tjejerna blåser bort övriga bidrag (utom möjligen Ungern) från vilket dansgolv som helst. Av detta blev det ett urmjölkat mischmasch. Man kunde nästan tro att Sverige inte heller har råd att vinna igen…

För övrigt tycker jag att segrande Helena verkar vara ett fullblodsproffs. Synd att inte refrängen var lika bra som versen, men stort grattis Grekland till segern. Sedan är det ju en lysande ironi i det faktum att de fyra stora som alltid är kvalificerade direkt till finalen hamnade på de fyra sista platserna. Det kanske inte är så dumt att tvingas ta vägen via semifinal ändå?