hakke snackar

Kom igen, vi behöver dig mot Ungern borta.

En gång i tiden var den här bloggen ny och fräsch. En gång i tiden tog jag anteckningar under kvällens och skrev sedan utförliga inlägg efter varje deltävling. Nu är jag tvåbarnsfar och bortbjuden till tioårsfirande brorsbarn (grattis Vidar!!!) och är glad om jag hinner lyssna en liten bit på alla låtar. Därför kan jag med myndig stämma hävda att den lugna låt nummer fyra, “Vägsalt” med Frälsningens smärta, var överlägset bäst. Även om den tydligen kom fyra.

Bra var också middagen som föregick sångtävlingen. Varma vitlöksräkor (gambas al pil-pil), vitlökschampinjoner, potatisomelett (tortilla española) och potatisar i lök- och tomatsås (papas a lo pobre). Till detta hade vi kall mat i form av sardeller, svarta kalamataoliver, gröna sardinoliver, gröna bönor (judías verdes), grönsallad, röd paprika, spansk torkad skinka (jamon serrano) och tärnad västerbottenost.

Kvällens lärdom blir därför att det gäller att kunna glädjas lika mycket åt en favorittippad finalplats som tapas.

Byxknapp upphittad på ena herrtoaletten på mitt kontor. Återfås mot beskrivning, och om hittelön utgår. Trevlig helg!

Henrik uppmanade mig (via Facebook) att hitta en bild på en dubbelgångare. Visst har jag funderat på det där några gånger genom åren, om det möjligen kan finnas någon kändis som jag är lite lik. Jag har visserligen sett en viss likhet i en bild på Stig Jönsson, generaldirektör på Lantmäteriet, men han är knappast någon kändis. Och jag har visserligen fått höra två gånger — från helt olika personer märk väl — att jag är lite lik Humphrey Bogart, men man måste trots allt skilja smicker från fakta.

Eftersom jag jobbar på kontor och har bockskägg (eller “obojskägg” som min chef kallar det) funderade jag på om jag möjligen kan vara lite lik Ricky Gervais. Jag provade till att använda programmet Merge för att att smälta ihop ett porträtt på honom med en bild på mitt ansikte, men jag ser fortfarande bara Ricky Gervais.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det?

All uppmärksamhet är uppmärksamhet, bra eller dålig. En kollega var på kundbesök igår och eftersom de ska komma till oss nästa gång öppnade de Eniros gatuvy. När de sett var vårt kontor ligger bad de fnissande min kollega att istället knappa in Åsögatan 176 i Stockholm. Man kan scrolla upp till fönstren en trappa upp om man blev lockad av rubriken på det här inlägget.

Jag mejlade en bekant på företaget som producerar bilderna och passade på att fråga om det här inslaget i gatubilden. De känner redan till just det här exemplet. Det gör Eniro också, och guess what. De önskar att det fanns fler sådana här inslag, för det skapar uppmärksamhet kring produkten och drar trafik till kartan. Och ser man på, här sitter jag och bloggar och länkar.

Man kanske skulle kolla på Eniro om inte någon i personalen på de här två bolagen bor på Åsögatan 176.

Det är mycket topplistor såhär års. Bland alla jerringpris, guldbaggar och grammisar finns sedan idag också en topplista över de mest inflytelserika politiska bloggarna.

Sajten Politometern (som drivs av Martina Lind) gör det lättare att följa vad som sägs i en viss politisk fråga eller i ett visst parti. Inflytandet mäts med en enkel måttstock, nämligen antalet andra sajter som länkar till respektive blogg. Det har alltså inte med antalet läsare att göra utan hur många andra (med en egen webbsida) som reagerar på det man skriver. Vilket kan förklara varför Piratpartiet har hälften av platserna på topp tio. Noterbart är också att Calle Bildt kommer på andra plats bland bloggande moderater.

De mest inflytelserika bloggarna i varje parti (som alltså ökar sitt inflytande nu när jag länkar till dem) är enligt denna modellen Jinge (V), Emma (pp), Maria Ferm (mp), Rosmari Södergren (s), Fredrick Federley (c), Peter Soilander (kd), Mark Klamberg (fp) och Mary X Jensen (m).

Mitt första studielån tog jag 1983 när jag läste teologisk grundkurs för lekmän (allmänt kallad Bibellinjen) på Lidingö Folkhögskola. Efter detta blev det ett års kemistudier på universitetet följt av två års karantän, så min första inbetalning på studielånet bör ha skett i januari 1988.

Tjugotvå år är en lång tid, även om andra studieperioder gör att jag bara har betalat tillbaks under sjutton av åren. När årsbeskedet kom idag fick jag nog. Jag ringde CSN för första gången på många år, och efter fyra minuter svarade de faktiskt. (Shit pommes frites, något har hänt på myndigheten sedan sist jag försökte kontakta dem.) Hon som svarade gav mig dessutom 350 kr i rabatt om jag betalar före 29 januari. Jag tänker dock inte skjuta på det en dag längre än nödvändigt, redan imorgon är mitt studielån ett minne blott.

Tyvärr tittade jag också in på Riksgäldens webbplats och såg att statsskulden vid årsskiftet var uppe i 1 189 170 599 123 kronor. Det innebär att min andel är ungefär 132 130 spänn, så alldeles fågelfri är jag väl inte. Det blir nog till att gå till jobbet imorgon också.

Ständigt denna grottekvarn. Man kanske skulle plugga något istället.

Äntligen ringde vi Aspuddsparken och kollade så att dottern får plats i Knottarna, där fyraåringar får lära sig att ta hand om kaniner och katter, grisar och glasspapper, höns och hästar.

Vad jag inte visste var att Knottarna är en tungvrickare, nämligen en djurklubbsgrupp. Försök säga det snabbt fem gånger i rad, den som törs.

Bland alla inkomna förslag har NE valt ut följande 15 kandidater till årets uppslagsord 2009 (jag har min favorit klar):

1. Barack Obama
2. blogg (med bloggosfären)
3. finanskris
4. FRA
5. klimatförändring
6. klimatkonventionen (med Köpenhamnsmötet)
7. Lissabonfördraget
8. massvaccination
9. Michael Jackson
10. Pirate Bay
11. Saab
12. spikmatta
13. svininfluensa
14. Twitter
15. Usain Bolt

Länkar:
Artikel om årets uppslagsord på NE
Omröstningen

Jag flyttade till Åmål när jag var sju år vilket innebar att jag snabbt försökte snappa upp de lokala ord och uttryck som vi inte kände igen från Lund. Sånt som att “dura” betyder darra eller vibrera, och att “jämt” även kan betyda alldeles eller precis (”jag ställde cykeln jämt utanför”).

Ordet “bôs” var svårare att uttala än att förstå, åtminstone till en början. (En del dialekter säger felaktigt “boss” men rätt uttal ska alltså vara “bôs” med ett långt öppet ô-ljud, besläktat med ett öschötskt ö.) Även om jag snabbt förstod vad ordet betydde tyckte jag att det var lite kul när en klubbkamrat i Åmåls OK gav oss en mer precis definition: “Gå ut i skogen och sätt dig på marken. Res dig sedan upp. Det som nu sitter fast i rôven på dig är bôs!”

Men den definitionen betyder knappast något för dagens storstadsungar, som är mer hemma i Farmville och Midgård än i skogen. Som av en händelse kom jag alldeles nyss på en förklaring mer anpassad till den målgruppen: “Lyft ditt tangentbord, vänd det uppochner och skaka. Det som trillar ut på bordet är bôs.”

Nu undrar jag bara en sak: borde jag sätta punkt efter de citationstecknen som avslutar andra och tredje stycket ovan?